Skämskudde när staten leker börsbolag
En fråga: vad är meningen med Sverige?
”Politiker öppnar för att privatisera delar av kriminalvården”. Så löd en rubrik i DN i veckan.
Överraskningsmomentet i denna nyhet var ungefär i nivå med att Tre Kronor slog Polen i hockey-VM.
De som tjänat stora pengar på massprivatiseringen av Sverige har sedan länge haft ögonen på inlåsningsbranschen, som är en av landets snabbast växande. En av dem, en person som på senare tid mest har gjort sig känd som utförare av bisarra ritualer med frysta falukorvar i Täby-trakten, räckte genast upp handen.
”Jag kan lätt ta över en anstalt”, sa Jan Emanuel till DN.
Svenska folket står bakom honom. Långt bakom. Enligt Novus senaste barometer inför EU-valet är Folklistans sympatisörer för få för att räkna, ungefär som apelsinträd i Antarktis.
Ett kompakt opinionsmässigt motstånd är dock inget som hindrar professionella privatisörer.
Peje Emilsson, en av arkitekterna bakom den av svenska folket illa omtyckta marknadsskolan, har länge lobbat för privata fängelser. Allt är redan riggat. Faktum är att svenska anstalter redan idag delvis drivs som ett börsbolag. Den i särklass största ägaren av svenska fängelser är Specialfastigheter Sverige AB.
I årsredovisningen får vi veta att bolaget är ”ledande inom säkerhetsfastigheter”, att ”nöjd-kund-index” ligger långt över branschsnittet och att 2023 var ett lysande år med en intäktsökning på 25 procent och fastigheter som steg i värde med 15 procent till 42 miljarder kronor.
Det enda som skiljer ut denna skrift från de som börsnoterade bolag ger ut varje år är att det är svårt att hitta uppgifter om hur aktien har gått.
Förklaringen kommer först på sidan fem: ”Specialfastigheter ägs till 100 procent av staten”.
De dåligt kamouflerade börsbolagsambitionerna skulle kunna vara gulliga, ungefär som en teateruppsättning av gymnasieelever, om det inte vore för att de får konsekvenser.
Av det finstilta framgår att den stora intäktsökningen till stor del beror på ”omförhandlade” (läs dyrare) hyresavtal och att hyrorna räknats upp med inflationen. Det betyder naturligtvis högre kostnader för ”kunderna” – alltså Kriminalvården.
Eftersom denna myndighet har samma ”ägare” som Specialfastigheter ger det ett lite lattjo intryck, men den här typen av ganska meningslösa interntransaktioner är legio inom koncernen AB Sverige.
I årsredovisningen för fastighetsbolaget Akademiska Hus AB framgår att uppdraget är att ge landets lärosäten ”de bästa tänkbara förutsättningarna för sin verksamhet”.
Där går också att läsa om stigande intäkter på grund av höjda hyror i takt med inflationen. I en kort passus konstaterar Akademiska Hus att det kommer innebära att lokalhyror framöver äter upp en större andel av universitetens budgetar.
”Som ett resultat av detta ser vi ett ökat intresse från lärosätena för effektivare användning av sina lokaler”.
”Bästa tänkbara förutsättningar” betyder numera alltså stängda labb och inställda föreläsningar.
Att detta inte är en olyckshändelse blir tydligt varje år när staten lämnar sin redogörelse för bolag som ägs av folket.
I 2022 års rapport (den för 2023 kommer om några veckor) jämförs avkastningen för de statligt ägda bolagen med utvecklingen på Stockholmsbörsen. Bland de 43 företagen finns förutom jättar som Vattenfall och Telia bland annat Samhall, Dramaten, Operan, SOS Alarm, Svenska Spel, Systembolaget och Voksenåsen, en fastighet som Sverige fick i nationalgåva från Norge efter andra världskriget.
Rena monopolföretag blandas alltså med börsbolag och verksamheter som inte borde få släppas inom en mil av ett rörelsemarginalmål och hela härligheten kokas ned till en siffra som ställs mot börsindex.
Det är inte bara tramsigt utan direkt pinsamt.
I botten finns ett dilemma. Å ena sidan har medborgarna rätt att kräva att politikerna förvaltar de gemensamma pengarna klokt, å andra sidan vill de att grundläggande samhällsuppgifter ska utföras.
Problemet är att staten inte har lyckats leverera på något av målen.
Vattenfall har underpresterat under lång tid, Telia är en börskatastrof och statens investering i SAS är så usel att någon borde fått sparken tio gånger om.
Postnord lyckas varken göra vinst eller få fram breven i tid trots en lön till vd på 14,5 miljoner. SJ når sina finansiella mål men tyvärr har det gått lite sämre med att köra tåg.
Finansifieringen av det offentliga Sverige som pågått i decennier fortsätter inte bara – den accelererar. Var och varannan myndighetschef låter numera som om vederbörandes högsta dröm är att förgifta luften med investor relations-floskler i någon börspodd.
Tankesmedjan Timbro har den senaste tiden framfört idén att vitsen med skolbibliotek bör utvärderas med en miniräknare i hand och föreslagit att kyrkor borde byggas om till nattklubbar.
En pusselbit saknas dock: meningen med alltihop.
Vad är egentligen Sveriges affärsidé, eller ”erbjudande” för att använda ett uttryck som återkommer 129 gånger i Specialfastigheters årsredovisning? Finns det någon vision bortom höglönsamma välfärdsbolag, sprängfyllda fängelser och västvärldens lägsta statsskuld? Där har dagens politiker inte några slagfärdiga svar.
Att formulera ett lands syfte är en viktig uppgift, ungefär så nära kärnverksamhet det går att komma i en demokrati.
Bli därför inte förvånade om uppdraget läggs ut på entreprenad.