Drar ner byxorna på ett system upphängt på drömmar och pengar
Tänk om det fanns en hopprepsförening som tog 17 000 kronor per år. De gav toppbarnen elegantare rep och höll dem undan de värsta snedskuttarna för att inte hämma utvecklingen.
De sämre tioåringarna uppmuntrades av föreningen att hyra de bästas tränare för 100 000 kronor om året. För det är ju viktigt att komma ikapp. Att låta de små liven blomma. Att inte stå i vägen för deras hopprepsdrömmar.
Scenariot är otänkbart, men bara för att jag bytt ut sporten i fråga.
Brommapojkarna kallar sig Europas största fotbollsförening. Den är ett resultat av att vuxna lurar sig själva att de hjälper barnen. Strukturen liknar en pyramid där åttaåringar sorteras utifrån hur duktiga de bedöms vara och därifrån tilldelas lämpliga resurser, plantider och tränare.
Till skyhöga kostnader drillas ungarna att klättra.
Alltid finns ett trappsteg till att bestiga, en cup, ett läger, något som kräver mer tid, engagemang och pengar.
Brommapojkarnas filosofi är usel för att få fram elitidrottare. Den går på tvärs med Svenska fotbollförbundets och Riksidrottsförbundets riktlinjer, men också med en enad forskarkår. För att fostra stjärnor bör så många som möjligt fortsätta över tonåren – och helst hålla på med en andra sport. Att Zlatan höll på med taekwondo, Kalla med basket, Henke Larsson med innebandy och Frida Karlsson med fotboll är ingen tillfällighet.
BP är inga korkskallar. De begriper att åratal av hårdskolning, specialinstruktörer och utlandscuper ger ett skralt resultat.
En av ungdomsledarna, han föredrar titeln ”akademichef”, berättar att sex–sju av femhundra barn blir elitspelare. 99 procent av alla som söker sig till Nordens hårdast satsande fotbollsförening kammar alltså noll. Resterande procenten glider inte runt i sportbilar ute i Europa, utan de flesta av dem växlar in sina formativa år mot några säsonger med heltidslön i allsvenskan eller superettan. De kommer ut på andra sidan trettio utan särskilt många tusenlappar eller karriärsval.
Ändå pågår det. Föräldrarna skyfflar in pengar och hoppas, barnen tränar morgonpass och prioriterar ner skolan. Hur är det möjligt?
Min kollega Patrik Brennings artiklar drar ner byxorna på ett system upphängt på drömmar och pengar.
Ska tränarna ha heltidslön måste någon hyra dem, då måste några barn klassas som sämre – men inspireras att ta den dyra vägen ikapp.
Det sker genom upprepade signaler. Flickor lockas med landslag och amerikanska college, pojkar med att de kan bli som de BP-fostrade John Guidetti eller Ludwig Augustinsson. Högst upp sitter ansvariga och menar att de bara tillgodoser en efterfrågan, blinda för att de själva eldar på den.
För tänk att det vore hopprep igen och ingen proffsdröm hade hägrat: vilka hade då ödslat så mycket möda och pengar på sina barns fritid? Hur mycket vore gemenskapen och barnets utveckling värt då?
Det går inte att förbjuda Brommapojkarnas metoder. Så stark är och ska organisationsfriheten vara. Att be föräldrarna att ta sin Mats ur akademin är lika effektfullt som att vädja till Campus Manillas elever att söka sig till ett kommunalt alternativ. Men omvärlden borde ändå reagera – och det finns en rimlig åtgärd. Varje år fördelar Riksidrottsförbundet runt två miljoner kronor i så kallat aktivitetsstöd till BP. Detta bidrag borde efter grundlig genomlysning strypas.
Inte för att alla barn far illa ute på Grimsta. Naturligtvis sker mycket positivt på deras träningar också. Människor växer, lär sig ta ansvar, hittar nya kompisar, det är givet när du sammanför och aktiverar 3800 barn. Men hela upplägget vilar på en ovetenskaplig och elitistisk grund som svensk idrott antingen kan ställa sig bakom eller markera emot.
Det räcker inte längre att tyst låta det pågå. Inte med allt vi vet. Så ställ dig frågorna oavsett om du är idrottsförälder eller RF-ordförande: är sorteringen av barn något positivt? Ska skattepengar medfinansiera de här dumheterna?