Aldrig mer Sverigeflyg – mijöpriset är för högt

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När ni läser detta sitter jag – sannolikt och förhoppningsvis – ombord på ett flygplan från varmare breddgrader. Med lite flax har jag fått mig en gin och tonic, en kaffe och en god konjak. Så jag slappnar av, blickar ut i en natt där gryningen gör sig redo att måla molnen sådär gudomligt rosa som man bara kan se dem från ett flygplan.

Jag tycker egentligen inte så mycket om att flyga. Det är fortfarande konstigt hur hundratals ton järn kan hänga i luften. Därav spritromantiken.

Men jag tycker om att flyga till andra världsdelar och nya upplevelser. Jag gillar att resa. Första gången över Atlanten är en milstolpe i livet. En inflygning till London i klar höstsol. Att stiga från Nice Côte d’Azur och slicka alptopparna. Stora ögonblick i ett privilegierat liv där flyget varit en språngbräda mot jordens alla hörn.

Är det slut nu? Måste vi sluta flyga för att polarisen smälter och jorden fått feber?

Svaret är rimligen både ja och nej. Självklart kan vi inte stänga dörren mot omvärlden och låsa in oss i folkhemsstugan. Vi mår bra av att resa, vi blir bra av att resa. Däremot får det nog ske med större eftertanke, inte minst vid val av färdmedel.

Ibland kan jag faktiskt se fram emot att ta tåget till Paris, som man gjorde förr då förflyttningen var en viktig del av resan till ett mål.

Visst kan vi flyga långt, men inte lika ofta. De internationella resehandböckerna Rough Guide och Lonely Planet uppmanar till exempel sina läsare att flyga mer sällan och stanna borta längre. Genomtänkta klimatavgifter lär höja biljettpriserna. Att kompensera med till exempel utsläppsrätter blir självklart under 2008. Grisfesten är över.

Ett av mina få nyårslöften är att aldrig mer flyga inom Sverige. Det kanske är naivt, en droppe i havet. Men den är bättre än inget.

I nästa vecka ska jag resa från Göteborg till Stockholm och tillbaka. Redan nu ser jag fram emot de tre timmarna då jag kan läsa, sova, äta, surfa, jobba och titta på film i datorn. Resan är en välkommen avkoppling, en bonusstund.

Samtidigt – och detta är så konstigt – finns det företag som fortfarande låter sina anställda flyga samma sträcka. Tidsbesparingen är en dryg halvtimma från dörr till dörr. Biljetten kan vara billigare men miljöpriset är oförsvarbart högt, och borde vara omöjligt att motivera i ett modernt företag.

Ju mer jag tänker på det. Flyglinjen Stockholm-Göteborg är ju direkt dum. På gränsen till omoralisk.