Känslan av att skita i fula kaffekoppar är utsökt
Vi var bjudna på middag hos vänner en kväll i slutet av juni.
Vi får drink med jordgubbar och plockmat från många skålar, på uteplatsen ställs det fram bröd på ett stort fat.
- Han ville lägga upp brödet på en ful tallrik med en pizzabagare på, säger kvinnan i relationen.
- Man ser ju inte pizzatrycket, säger mannen.
- Men det kommer ju fram när brödet tar slut.
Joachim lyssnar uppmärksamt och flikar in:
- När vi har bjudning är det alltid jag som väljer uppläggningsfat.
Vem säger så? Bara min kille, Gud signe honom så söt han är.
- Jag bryr mig bara om mig själv och mitt eget utseende, säger jag och tar en stor klunk jordgubbsdrink.
Alla ansikten mot mig, sex ögon stirrar i vantro. Vad sa hon att hon sa, sa hon?
En fyrabarnsmamma som bara bryr sig om sig själv och sitt eget utseende, har hon fått en takpanna i huvudet?
Men jag menar vad jag säger.
Det bästa jag har gjort, näst efter att skaffa barn, är beslutet att släppa kontrollen över dem och hemmet.
För varje situation som jag lämnar åt sitt öde eller Joachim släpper bojan om foten. Min frihet blir större.
Så många kvinnor omkring mig sitter fångna i sina egna burar av kontroll.
Mina barn får aldrig gå i smutsiga kläder och halsarna måste tvättas noga på grund av mormor, men i övrigt, klä på er det ni hittar. Det är ju jag som har köpt kläderna som ligger i garderoben, hur fel kan det bli?
När döttrarna var små kunde jag strida om en matchande kofta som om hela världen skulle förgås.
Jag har kommit långt och som varje nyfrälst vill jag predika för alla om hur fantastisk tillvaron har möjlighet att bli.
Kontroll är ett helvete.
Vid en annan tillställning satt jag och samtalade med två mammor i min egen ålder.
En av mammorna hade haft en närahallenupplevelse och när hon sedan inte hittade rätt sorts bröd i affären på väg mot kalaset ville hon vända hem igen, det var inte värt det.
- Vad kan ni tänka er att släppa? frågade jag och lekte fritidsterapeut.
- Ingenting, blev svaret från tvenne kvinnor.
Ingenting.
Det är inte mycket det.
Visst händer det att jag återgår till att tro att jorden ska brinna upp när Joachim ställer fram kaffekoppar som är fula i stället för kaffekoppar som är snygga. Men känslan av att skita i det är så utsökt.
Jag vill ha frihet, och den finns inom räckhåll.
Låt dem ställa fram sina fula pizzatallrikar, det finns ett annat liv därute, och det är ljuvligt.
PS Jag är medveten om att baksidan av all denna släppta kontroll kommer sluta med att jag bor i ett råtthål, men hellre en gnagare i ett råttbo än en hamster i ett kvinnohjul.
Fanproblem
Efter förra veckans derby mellan Hammarby och AIK ville arga fans ta sig fram till Nanne Bergstrand och kräva svar. Detta är patetiskt så det räcker. Men sedan blir det värre när Arnór Smárason säger att han ”förstår fansen”. Fegt, sa Bull.
Finproblem
Om två månader ska jag vara min väns sällskap vid hennes promovering i Stadshuset. Min insats är blygsam, jag har bara att dyka upp och gå upprätt. Ändå lackar svetten när jag plöjer internet efter ett plagg som är långt, vackert, lagom dyrt, värdigt samt finns i storlek 38. Varför känns det som om det är lättare att skaffa en doktorshatt än rätt klänning?