Jag har alltid varit en skogens man
Ju äldre jag blir desto mer övertygad blir jag om att det är dom små och till synes meningslösa händelserna som ger livet mening. Därför händer det ibland att jag styr bilen ut på små igenvuxna vägar för att leta efter någonting som jag tror har funnits.
Några gånger har jag till och med sökt efter vägar som möjligen har funnits, men inte säkert. För något år sedan ägnade jag flera timmar åt att hitta en gammal vägsträcka som spökat i mitt minne sedan tidig barndom; ett hastigt snapshot med några stora granar och ett fyrkantigt hus med en lanthandel i. Vi färdades i en svart bil på väg norrut, mot Trollhättan, kanske 1965. Ett helt betydelselöst ögonblick, egentligen, men jag tror inte jag är ensam om att ha huvudet fullt av liknande minnesfragment. Den där bilden och vägen har ändå följt mig genom hela livet. Jag vet inte alls varför. Jag hittade den aldrig igen, men jag såg en hel del annat.
En svårsomnad natt för inte alltför längesen var det väldigt nära att jag satte mig vid köksbordet för att göra en lista på gamla vägar som jag borde leta upp och återuppleva. Jag skulle just sätta pennan mot papperet och skriva: ”kurvan i Rösered där det låg en affär, grusvägen där jag cyklade med nya hojen, skogsvägen förbi där Per-Arne bodde, gamla 1700-talsvägen, Creedence-vägen”. Och så vidare. Men jag skrev ingen lista. Det hade varit Nick Hornby på hemmet för de nostalgiskt instabila.
Fast okej. Creedence-vägen. Den heter så för att den är så lik den lilla skogsvägen på baksidan av ”Green River”-LP:n. Idag är den lika avlägsen som själva skivan. Tillplattad och bebyggd med radhus redan i slutet av sjuttiotalet.
Fast jag såg den alldeles nyss, på en bild i min mors gömmor som visar hur jag som tre-fyraåring står mitt på stigen i Norgestickad kofta och med blåbärshink i knubbig hand. Det är uppenbart, trots svartvitt och relativ oskärpa, att jag befinner mig i mitt rätta element. I skogen.
Det finns människor som mår dåligt eller känner sig rädda i skogen, men jag är tvärtom. Jag blir bara lugn och fin. Grönt är min favoritfärg. Jag vill inte bo i skogen, men det är skönt att bo i ett skogklätt land.
Jag var där så sent som i lördags. Trötta på att vänta på att Bush ska höja apokalypsens startpistol klädde vi på oss storstövlar och gick ut i skogen för att plocka svamp. Det är rikligt i år. Vi fyller snart alla korgarna. Granarna susar, men i övrigt råder stillhet.
Först tänker jag att det är ett ålderstecken när man nu verkligen börjat tycka om att ligga på knä i mossan och fixera marken med blicken tills de små trattkantarellerna gradvis lösgör sig ur det grågröna och blir synliga. Fast egentligen har jag alltid varit en skogens man.
Bredvid mig, eller runtomkring mig, har jag en egen sån där liten treårig gubbe i stora otympliga stövlar. Hans ögon när vi är i skogen är samma ögon som då jag stod med blåbärshinken, drygt 40 år tidigare. Dom riktigt lyser av förnöjd spänning. Medan jag rafsar efter kantarell har han lagt sig på rygg mitt i mossan och tittar rakt upp mot himlen mellan träden.
Han bara ligger där och tittar, lika uppmärksam som om Disney själv hade tecknat både granar och himmel. ”Det är häftigt i skogen”, säger han. Jag håller med och håller samtidigt andan för att inte bryta hans liggande förtrollning, men alltför snabbt är han uppe och skuttar igen.
Jag kommer förhoppningsvis alltid att minnas det lilla ögonblicket, och jag tror att det är sånt man ser när livet passerar revy, som det heter.
En gång när jag var tonåring berättade min mamma om Kubakrisen och hur rädd hon och alla andra vuxna hade varit under dagarna i oktober 1962 då världen höll andan. Jag förstod nog aldrig riktigt vad hon menade, då. Nu köper dom gasmasker i USA och England, och med kreditkorten som vapen ska vi hålla ekonomin under armarna tills Bush rökt bin Ladin ur hålorna och skipat sin rätt. Man kan hålla sig för skratt.
På åttiotalet, efter ”Döda poeters sällskap”, garvade jag rått och cyniskt åt alla amatörfilosofer som andäktigt tjafsade om Carpe diem, att fånga dagen. Idag är jag där själv. Därför, mina vänner: ta vara på era barn och era minnen och all svamp som finns därute i den fantastiska skogen. Trevlig helg, helt enkelt.