Doftgranen luktar - som damtrosor
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-01-31
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag kunde lika gärna ha suttit och sniffat på ett par damtrosor. I hennes ögon var mitt anseende som klok, klipsk och kultiverad redan kört i botten.
Det gick på ett ögonblick.
Det hela började en lördag sent i höstas. Jag tog mig samman för att köra ett dussintal svarta sopsäckar till tippen. I säckarna låg en årsproduktion av ruttnande äpplen. Redan efter någon minut insåg jag att något gått snett. En omisskännligt sur stank spred sig snabbt i bilen. En av säckarna hade spruckit, och jäsande äppelsörja rann ut på det oskyddade tyggolvet. Jag skrek av vanmakt.
Någon månad senare fastnade min fru i en snödriva med samma bil. Minut efter desperat minut slirade hon på kopplingen tills det rök i kupén.
Lamellerna var som stekta kotletter. Av as. Nu var bilen praktiskt taget obrukbar för mänsklig fortskaffning. Jag höll för näsan och körde till verkstan. Meken höll för näsan.
Efter två dagars dyrbar vädring var den något bättre. Men den var inte bra. Den luktade bränt as, light.
Då fick jag den befängda idén. Jag svängde in på närmaste mack. Och gjorde det.
Jag köpte något jag aldrig ens reflekterat över förut. Som jag tidigare bara skrattat åt, betraktat på samma överlägset överseende sätt som jag betraktat dansbandsmusik, Pucko, träningsoveraller och smörknivar i eneträ.
Jag köpte en doftgran. Jag hängde den i backspegeln.
På vägen hem gjorde jag misstaget att stanna bilen. Dels för att jag höll på att få kväljningar, dels för att jag ville fotografera en ovanligt vacker å i vinterskrud.
Efter några knäpp tog jag åter plats bakom ratten. Just som jag skulle köra iväg stannade en bil bakom min och ut kom en snygg, sexig blondin som sprang vinkande mot mig. Jag rul-lade ner sidorutan.
Hon stack in huvudet.
Vi känner varandra. Hon är snygg. Hon gillar mig. Hon respekterar mig. Jag tror till och med att hon tycker att jag är klok, klipsk och kultiverad.
Hon trodde - eftersom jag verkligen försökt ge henne det intrycket - nog att jag var en sofistikerad snubbe med urban livsstil. Hon såg ju att jag hade en schyst och ganska ny fransk bil. Hon gissade kanske att jag hade klassisk musik i cd-växlaren, möjligen alternerande med P1 för aktuell debatt och nyheter.
Aldrig i sin vildaste fantasi trodde hon att jag skulle ha en doftgran i bilen.