Jag är en pulsklocka från evigheten
”Hur tänker du kring strumpor?”
Den allvarsamme skoförsäljaren nickar ned mot mina fötter. Stortån tittar fram genom ett hål
i vänster tubsocka. På golvet står ett par brandgula löparskor.
Det finns ingen slump inblandad i valet av dessa brandgula skor. Den allvarsamme skoförsäljaren har både mätt och känt och filmat mina steg på ett löpband. Han har också visat mig helt nödvändiga löparkläder,
i material som andas.
Det är ett mirakel att Gunder Hägg ens lyckades komma en meter utan de här vindtygsjackorna.
Men hur tänker jag egentligen kring strumpor? Vad kan man tänka? Att de är bra att ha? Varma och sköna?
Jag blir nervös. Som när jag stod utanför skobutiken och påminde mig själv om att
inte säga “joggningsskor”. Det vore ju lite som att halka in på den franska ostbutiken på Nybrogatan och be om ett halvkilo hushållsost med färdighyvlad störtloppsbacke och mögelprickar i kanterna.
Det heter ”löparskor” nu.
För femton år sedan var det mest hurtbullar och förståndshandikappade i löparspåren. Den mycket tidstypiska storfilmen “Forrest Gump” från 1994 handlar exempelvis om en snäll men efterbliven man som brukar citera sin gamla mamma och tycker väldigt mycket om att springa.
Sedan hände något. Löpning ansågs plötsligt vara en mycket sinnlig sysselsättning. Joyce Carol Oates
erkände att hon brukar ge sig ut i spåret redan efter morgonens skrivpass.
Haruki Murakamis ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” blev en succé över hela världen. (Han pratar om livet och skrivandet när han pratar om löpning och boken är ungefär lika trist som den låter).
Ansedda litteraturprogrammet Babel gjorde redan förra året inslag om löpande författare. Det visade sig vara alla utom jag.
Men strumpor? Den allvarsamme skoförsäljaren väntar tålmodigt på ett svar. Borde jag svara honom med en sinnlig metafor?
Jag ser på strumpor som sprickorna i vinterisen.
Eller: jag ser på strumpor som ekon från barndomens vinteräpplen, som ljudet av ett helt livs explosioner.
Allting tycks plötsligt stå mycket stilla här i skobutiken. Jag känner en svag doft av fotsvett. Jag är en pulsklocka från evigheten.
Sedan harklar sig den allvarsamme skoförsäljaren och säger orden som jag hoppas blir titeln på hans första diktsamling:
”Det viktigaste är att strumporna andas”.