Desperat val om ni vill ha Persson

Lena Mellin: Det vilar något djupt olyckligt över Persson-nostalgin

Nämen, nu får ni ge er.

Göran Persson kan inte bli Socialdemokraternas ledare igen.

Om man inte förstått djupet av Socialdemokraternas kris tidigare står det ohyggligt klart nu. Göran Persson lanseras på allvar som Socialdemokraternas ledare.

På det lite mer organiserade fältet är vapendragaren Svante Säwén, politisk redaktör på Dagbladet i Sundsvall:

”Mitt namn till ny partiledare (S): Göran Persson”, skrev han på gårdagens ledarsida.

Men även bland fotfolket har Göran Persson II sitt stöd. I kommentarsfälten till artikeln på aftonbladet.se om Perssons framträdande på en facklig konferens i onsdags exploderade stödet.

”Persson kommer inte att göra ett sämre jobb än Reinfeldt i alla fall”, skrev exempelvis signaturen Cudno.

Med all respekt, men att ropa på Göran Perssons återkomst efter fyra år är ett uttryck för djup desperation. Inget annat.

Politiken är visserligen en arena för spektakulära comebacker. Mona Sahlin är ett exempel. Tre år efter den så kallade Tobleroneaffären var hon tillbaka i regeringen. Carl Bildt är ett annat, efter sju år som handelsresande i internationell politik tackade han ja till att bli utrikesminister. Men de återvände åtminstone till andra uppdrag än de hade tidigare. Det skulle inte Göran Persson göra. Önskemålet är att han ska gå tillbaka till ett uppdrag hanredan lämnat.

Ingenting ska dömas ut som omöjligt. Men det här önsketänkandet ligger farligt nära gränsen.

Socialdemokraternas valberedning, under ledning av Berit Andnor, offentliggjorde i går kravprofilen på den nye partiledaren.

Göran Persson passar väl in. Han är tydlig, är gärna ledande i den politiska debatten, beslutskraftig, har internationell erfarenhet, sitter inte i riksdagen och kan kanske vinna nästa val.

Men däremot kan han inte ”leda partiet i flera kommande val”. Persson fyllde nyligen 62 år och blir alltså folkpensionär valåret 2014.

Visst, man kan ha mycket kvar att ge även då. Men kanske inte på så slitsamma arbetsuppgifter som partiledare och eventuellt statsminister.

Det vilar något djupt olyckligt, och för Socialdemokraterna oroväckande, över Göran Persson-nostalgin.

Ett politiskt parti ska blicka framåt,

annars överlever det inte. Vemodigt tillbakablickande är inte konstruktivt.

Följ ämnen i artikeln