Fattiga barn har ingen frizon kvar
Jag minns Patrik.
Han bodde i ett av de mintgröna hyreshusen nere på Wetterlinsgatan och hans mamma brukade jobba natt.
Det gjorde min mamma också, men skiljelinjen mellan oss var så tydlig att den aldrig behövde uttalas. Jag bodde i ett av husen på Fåraberget, arbetarklassens gräddhylla, en värld där papporna hade råd att köpa hemelektronik på mellandagsrean men inte tålamod att installera apparaterna. I Patriks värld kan jag inte minnas att det ens fanns några pappor.
När jag fyllde år hade inte Patrik köpt vattenpistoler eller legofigurer som de andra barnen; paketet som han omsorgsfullt hade slagit in med Servus Åttagårdens presentpapper innehöll en bläckpenna från Expressen, en sån man fick gratis nere i spelbutiken.
Blickarna i ryggen, tystnaden i rummet.
Det skrevs inte så mycket om fattiga barn på den tiden.
Nu hörs en kakofoni av politiker som dividerar om huruvida barnen blivit fattigare eller ej, och under vilken mandatperiod detta i så fall skett. Medan barnen åtminstone inte verkar bli mindre fattiga.
Som en strömvirvel, jag sugs bakåt, det är både farligare och enklare: helt plötsligt minns jag skammen i att ta hem kompisar som bodde i hyreshus, fastän jag själv just hade flyttat från en lägenhet på Bergsliden.
Och jag minns en annan pojke som jag lekte med; han ramlade och skrapade upp knäet, jag ville inte låta honom gå in och hämta plåster, som om hans fattigdom skulle kleta av sig mot fotbollsplanscherna på min vägg.
Barnets känsla för vuxna människors klassindelning. Och förstås, viljan att imitera.
Jag minns flyktingbarnen. Karzan och Barzan som kallades för Kajsan och Bajsan. Hela klassen var bjuden på deras födelsedagskalas.
Bara jag och Patrik gick. Det var när jag fortfarande bodde i lägenhet. Skiljelinjerna.
Bara fotbollen var en frizon. På fotbollscuperna hände det ofta att vår tränare Kelle betalade lunchmaten för dem som inte hade fickpengar hemifrån. Och de fattiga barnens föräldrar var aldrig aktuella för körschemat till bortamatcherna. Små livsviktiga detaljer.
Men nu verkar till och med idrottsrörelsen ha gett upp; häromveckan läste jag i Aftonbladet om en elvaårig pojke som heter Viking. Han tvingas stå bredvid planen medan hans kompisar tränar fotboll – hans föräldrar har inte råd med medlemsavgiften.
Och i går sändes ännu en repris av ”Solsidan”.