Större chans att träffas av blixten än att lyckas

Aftonbladet

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2013-09-16

Kevin Spacey, skådis­en och teaterdirektören, höll ett tal på Edinburghs tv-festival häromsistens. Det finns på Youtube om ni är intresserade.

Spacey har två Oscars (”The Usual Suspects” och ”American Beauty”, så ni slipper tänka på det hela dagen), en Screen Actors Guild Award, en BAFTA och 78 andra prisvinster och nomineringar, enligt branschstatistiken. Nu spelar han i ”House of Cards” och är Emmynominerad för det.

Inget stort tv-bolag, berät­tade Spacey, var intresserat av ”House of Cards” på andra villkor än att det gjordes ett pilotavsnitt. Ett provavsnitt, alltså, som man testar på publik. Funkar det blir det en serie. Funkar det inte blir det ingenting.

Spacey räknade upp hur många piloter det görs varje år - hundratals - hur många som går vidare - färre än hundra - och hur många som får mer än en säsong - ett tiotal. Det här är slöseri, sade Spacey. Det leder också till sämre serier. För gör man en pilot måste man klämma in hela idén med serien i ett avsnitt: personteckning, kon­flikter, spänningsmoment. Och det innebär att det blir omöjligt att berätta mer komplicerade historier, som ”House of Cards”. Bara Netflix förstod det.

Han har säkert rätt, Spacey. Fast sedan kom jag och tänka på romanmarknaden.

Det publiceras en faslig massa romaner varje år. De flesta får inga recensioner alls, andra halvtaskiga recen­sioner och några få hyllas. Än färre blir faktiskt köpta och lästa i någon omfattning.

Kan ni tänka er vilken enorm mängd besvikelse, sorg och uppgivenhet det producerar bland för­väntansfulla författare?

Det är något ridderligt medeltida över romanskrivandet: Att offra allt, utan egentligt hopp om framgång. Eller åtminstone något feb­rigt spelmissbrukande: att satsa allt på ett kort, trots att man vet att sannolikheten är större att träffas av blixten än att lyckas.

Jag säger inte att Spacey har fel, men kunde man inte tänka sig att det här med piloter kunde vara en rätt eländesbesparande idé, åtminstone för den romanförfattande undergruppen av mänskligheten? Att alla romaner började som följetong i tidningen, ungefär som Dickens hade det. Funkade följetongen blev det en bok. Annars lade man ned efter ett par kapitel och började om.

Dessutom skulle det finnas något att läsa i tid­ning­en, igen.