Sommaren väntar – bakom ett berg av skit
Jag var på Ica med min treåriga dotter Charlie och hon hjälpte till att packa och plötsligt hejdade hon sig och stirrade frånvarande ut genom fönsterrutan.
Jag tittade på henne en stund och böjde mig sedan fram mot henne och frågade vad hon tänkte på.
”På sommaren.”
Jag svarade att det gör jag också ibland.
”När blir det sommar?” frågade Charlie.
Och vad skulle jag göra? Jag var ju tvungen att berätta. Sommaren ligger ju inte direkt runt hörnet, om man säger så. Vi ska genomlida ett helt berg av skit innan vi kommer dit. Vi har inte ens kämpat oss igenom november med dess fyragradighet och regn som kommer från sidan och vind som pinar ens kinder på sånt sätt att man till slut måste skratta högt i förtvivlan. Och man går framåtlutad, lutar sig mot vinden och väser ”helvete” och ”satan” för sig själv.
Och sen kommer december, världens mörkaste månad i världens mörkaste land. Och sen kommer januari, en månad så lång att man måste åka taxi mellan dagarna. Och då blir det smällkallt och Sverige blir ett nästan overkligt obehagligt land att vistas i. Och februari verkar som en förlängning av allt det motbjudande vi erfor under januari, och så mars! Förr om åren kunde man räkna med lite vår i mars, det var i alla fall tussilago i dikena. Men nu! Nu kommer tussilagon i maj! Sen blir det april och då kommer i regel vinterns första riktiga snöfall, med trafikkaos och människor som dör i seriekrockar. Maj är alldeles för kall för att kunna vara ute i och halva juni regnar bort.
Men sen, älskade Charlie!
Sen kommer fem gyllene veckor!
Varma brisar över rapsfälten! Ljud av gräsklippare och Sveriges Radio i trädgården. Någon läser kvällstidningarna mycket noga. Solbrända pojkryggar på cyklar fladdrar förbi utanför fönstren. Hettan! Man dricker vatten flämtande över diskbänken. Ger sig åter ut i den enastående solen. Vindstilla över sjön i kvällningen, solen bildar en väg av hamrat guld över vattnet. Man dricker en öl vid bryggan där plankorna grånat av solen. Klockan är över 21, men solen är uppe och man har med sig tröjan, men behöver den inte. Inom kort är vi där! Vi ska bara ta oss igenom ett svenskt berg av skit först.
”Snart är det sommar”, sa jag till Charlie.
”I morgon?” frågade hon.
”Nej, inte i morgon”, svarade jag.
Jag säger det inte, men tänker det: ”Om ett helt liv.”