Midsommar bättre tid för svensk nationaldag

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Nationaldagen passerades som vanligt utan större intresse bland svenska folket. Tidigare kallades den "svenska flaggans dag" och kungen delade ut flaggor på Stadion.

Det påminde mig alltid om olympiaden 1912, Skansens tillkomst 1916 och Heidenstams bisarra dikt "Sverige, Sverige, Sverige". Ja, ja, skrev Strindberg, jag har hört det.

Jag föreslår att vi i stället firar midsommardagen som svensk nationaldag. Det är den mest svenska dagen under året, föregången av en ursvensk natt.

(Henrik Berggren, historiker och DN-skribent, föreslog nyligen detsamma; jag instämmer).

Gustav Vasas "tronbestigning" den 6 juni 1523 känner få till; regeringsformens tillkomst samma datum 1809, snabbt hopskriven, stadgar att konungen ensam äger styra riket.

Nationaldagar har brokigt ursprung, minnen av revolutioner och statskupper, militära segrar, monarkers födelsedagar, någon symbolhandling som dagen för Bastiljens stormning.

Tillkomsten av författningar är ibland värda att minnas, som i Norge, delvis som protest mot Sverige under unionen, eller i Finland, då republiken skapades och nationen blev självständig efter svensk och rysk överhöghet.

Sådana minnen av den nationella självständighetens genombrott har vi inte i Sverige. Vi var sena i Norden med demokratin till följd av högerns sega motstånd, så inte ens allmän och lika rösträtt enade nationen.

Den 6 juni är traditionellt högerns, kungamaktens och militärens högtidsdag samt skolbarns promenad till kyrkan.

Om monarkin avskaffas i Sverige skulle jag (fast chanslös) kunna tänka mig att dagen för den demokratiska författningsändringen blir nationaldag. Första maj har folkligt ursprung men är arbetarrörelsens dag, så den splittrar nationen.

Vår nationalsång skrevs inte av någon briljant författare. Det är inte fel att den handlar om hela Norden, som dock inte är fjällhög i min skånska provins. Jag kunde lika gärna ha varit dansk.

Sången hette ursprungligen "Du gamla, du friska", vilket författaren, fornminnesforskaren Richard Dybeck (1811-1877), själv ändrade så att sången blev något mindre töntig. Han skrev också "Mandom, mod och morske män". Inte heller helt olämplig som nationalsång på den tiden. Det skrevs åtskillig dålig skandinavisk lyrik på 1800-talet.

Hissa gärna svenska flaggan vilken dag som helst i vackert svenskt sommarväder. Flaggan bör inte tas över av högerextremister och underbegåvade Karl XII-dyrkare.

Midsommarhelgen enar nationen; den är djupt folklig, från pensionärer till barn. "Majstång" heter det fortfarande, efter gammalsvenskans "maja", som betyder "löva". Vi äter klassisk husmanskost, sill, potatis och kanske därtill nubbe; alla äter och dricker detsamma; den klasslösa måltiden.

Utklädesupptåg, till exempel midsommarbruden, tillhör den folkliga traditionen, liksom kärleksblommorna under huvudkudden. Läkeörter skulle plockas under midsommarnatten, då de hade större kraft. Vi påminns om gamla tider utan att ta vidskepelse på allvar i midsommarnattens mystik.

Midsommaren är, i motsats till andra helger, sunt hednisk. Den ger inte upphov till nationell förhävelse eller nationalism, sångerna är föga ståtliga, snarast något dimmiga, som natten och dess ängar, där älvor dansar.

Jag har ingenting emot välgrundad svensk patriotism, fast vi inte är ett folk utvalt av någon gud. De nordiska länderna är de mest anständiga i världen, också något att fira, trots allt gnäll.

Vi har också hyllat krigare och nu har jag ett speciellt förslag: eftersom det finns en gata i Stockholm som heter Narvavägen borde vi snart få en lika fin som heter Poltavavägen. Stockholm skulle bli den enda huvudstad i världen vars gator och torg inte bara påminner om falsk ära; häpna ryska turister skulle strömma dit.

Gör midsommardagen till nationaldag.

P.S. Några läsare av min förra kolumn har påpekat att Stalin planerade att erövra hela Västeuropa, vilket invasionen den 6 juni 1944 hindrade.

Hm. Vet ni vem som då länge hade krävt en "andra front", alltså invasion i väster? Jo, Stalin.

Gunnar Fredriksson