Killarna i röda jackor har det pissigaste pissjobbet
Jag vet inte om det är ett desperat tecken i en tid som präglas av krig i närområdet, inflation och sprängda portar i Stockholmsområdet men häromkvällen ringde det på min dörr.
Om du ringer på min dörr efter klockan 19 en vardag så är det bäst för dig att du är en granne som informerar mig om att jag (ännu en gång) glömt nycklarna i bildörren. Allt annat är uteslutet att du vill mig, gör med mig, stör mig.
Ska jag behöva skaffa en schäfer?
Det ringer på dörren och med en bredsidad fot föser jag ett av barnen över soffkanten.
Barnet öppnar dörren, mumlar och kommer tillbaka.
”Det är någon från Postnord.”
Det är det inte men väl två representanter för Postkodlotteriet.
Två väldigt unga killar i röda täckjackor står på gången framför mitt hus och nu börjar han till vänster prata. Han presenterar sig och pekar sedan på sin kollega och förklarar att det är hans första dag på jobbet. Och så lämnar han över.
Nya kollegan, rädd som kaninen femåringen brukar jaga in under studsmattan, säger hej och kommer av sig.
”Nu kom jag av mig”, säger han till sin erfarna kollega som genast tar över och berättar att nu är det special! Halva priset bara för vår gata!
Det påminner lite om charterstranden där en jovialisk man går runt och ropar special price for you.
Men det här är mycket kallare och jag vill gärna ha skivad melon men hemskt gärna ingen lott.
När jag var ung älskade jag ”Vem vill bli miljonär” men sedan programmet blivit upphackat med lagom kända personer som åker till Falun och ringer på så står jag inte ut.
Och vadå en miljon? Hur kan sista frågan fortfarande vara värd en miljon kronor?
Har Rickard Sjöberg samma lön som Bengt Magnusson hade en gång i tiden?
Tillbaka till utanför min ytterdörr. Killarna kämpar på. Min kropp säger nej men de verkar tro att mina ögon säger ja.
Kollega ett fortsätter att ge ordet till kollega ny som gång på gång kommer av sig och säger ”Jag kom av mig.”
Har jag någonsin varit med om något så plågsamt? Jag minns att amningen av mitt andra barn, med blödande bröstvårtor, sved, men det var nog ändå behagligare än den här torsdagskvällen från helvetet.
Så, nu är de äntligen klara.
Jag ler så snällt jag kan och tackar nej, säger något om att min mamma är med i Postkodlotteriet och att vi ibland får Ernst Kirchsteiger-handdukar eftersom mamma har så det räcker.
Okej, säger han till vänster, då har jag bara en sista fråga. Skulle min kollega kunna öva på manuset en gång till?
Jag tittar på honom, tänker på ungdomen som kämpar i den hårdaste motvinden sedan motvind.
Här går de runt i januariblåsten och ringer på hos de som inte vill, de har det pissigaste pissjobbet sedan pissjobb.
Jag känner för honom.
Jag stänger dörren.
Och öppnar den igen.
Säger ”Hej!”
Han säger ”Hej!”
Och sen:
”Jag kom av mig.”