Resandets baksida - rummen som stinker

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Man har bott på många underliga ställen genom åren, och en del minns man ganska bra, för de hade något speciellt.

En hög chokladfontän vid det överdådiga frukostbordet i Kuala Lumpur, till exempel. Eller en solkig madrass på ett betonggolv i Jalalabad. Ett vattenfall i lobbyn på Vita Svanen i Kanton. Ett extremt trångt rum i Tokyo. Kulhålen i fönstret i Ndjamena. Papegojan vid den tomma poolen i Beirut. (På klassiska Commodore kunde personalen sina världsreportrar, och frågade regelmässigt om de skulle skriva barnotorna som "telefonkostnad").

Pittoreska miljöer i Prag, S:t -Petersburg och Paris. Te i Tasjkent. Nöjen i New York. Barer i Belgrad, Bombay, Buenos Aires och Peking.

Att resa i jobbet är ett oerhört privilegium, för att det ingår i jobbet att ta reda på saker och ting. Man får se sådant man aldrig ser som turist.

Det kan vara opraktiskt och obekvämt, smidigt och elegant, dyrt, billigt, roligt, strapatsrikt, blött, häftigt, skitigt eller fullkomligt omöjligt. Jag har sovit i båtar, bussar, flygplan och bilar, i timmerkojor, hyddor och tält, under granris, bland kackerlackor och i sviter och hos främmande människor.

Det är roligt att resa. Så länge man slipper de taskiga ställena i Sverige; motellen, vandrarhemmen och värst av allt, de så kallade resanderummen; härbärgen för försäljare, montörer, chaufförer och andra människor som av högst olika och mer eller mindre legitima skäl bara behöver någonstans att bo en natt eller två.

Det sägs att den encylindriga motorcykeln som kallades rödmyra bidrog till att stävja inaveln på den svenska glesbygden. Ridande på rödmyrorna kunde drängarna plötsligt ta sig till lördagsdanser flera byar bort, vilket ledde till att det genetiska urvalet blev större.

På samma sätt bidrog rimligen de resande försäljarna till att utveckla samhället en gång i tiden. Men jag avundas dem inte. När de inte fick hemskubb tvingades de att tillbringa nätterna i sina resanderum.

Det är alltid för varmt eller för kallt, alltid unket eller dragigt i dessa evigt murriga resanderum, med skumgummikuddar och syntetfiltar, trasiga lampor och solkiga duschkabiner med vassa strålar och igensatta avlopp.

Rummen har grådaskiga fönster, ledsna bruna gardiner, rangliga stolar och hängande sladdar, de odlar en sötsur lukt och från gatan strilar ofta ett oregelbundet oväsen. Lamporna sitter fel, listerna är lösa, i lådorna ligger inget av värde utom, ibland, gideoniternas tröst för de troende, en bok med slitna sagor och storvulna ord, en publikation vars upplaga sedan länge är större än dess genomslagskraft.

Galgarna rasslar, dörren gnisslar, rören susar, toalettstolen är lös, sängen knarrar, den lilla tv:n hackar vasst. Tavlan är blekt, väggarna sneda, färgerna fula, mattan fransad och fläckig och allting vittnar om stiltje och ångest.

"Två vita och en brun, La Paloma och notan".

Var det en resemontör som myntade begreppet? Eller en handelsresande i spik?

Man kan ta till flaskan för mindre än att bo i resanderum. Men där finns inga flaskor, om man inte köpte med dem själv, inte en minibar ens, med små och dyra drinkar.

I ett resanderum längtar man genast efter en ren, sval säng med manglade lakan, man vill ha svart, tyst och frisk, kylig luft, och man vill sova djupt som ett oskyldigt barn och drömma om lätta moln och sommarängar.

Men man kan inte sova som ett oskyldigt barn längre, för man är sedan länge en krånglig människa med alltför mycket i skallen som lockar och pockar och man ligger i ett resanderum och stirrar medan tankarna snurrar och tiden står stilla och man vill egentligen bara att klockan ska bli sex eller sju eller åtta så man kan kliva upp ur sängen och komma ut från resanderummet och börja göra det man ska, så det händer något och man kommer iväg och framåt igen.