Fascister eller ej - SD måste bemötas med siffror i stället för ord
Föga briljant var Magdalena Anderssons och Stefan Löfvens retoriska grepp att beskriva Sverigedemokraterna som nyfascister. Herrejistanes sånt liv det blev. En legion av borgerliga ledarskribenter störtade fram och intygade att så var alls icke fallet. Sverigedemokraterna själva massproducerade förtjust insändare och elektronisk text där man jämrade sig över att sossarna hade beskrivit 800 000 svenskar som fascister. Min favoritskribent på den andra tidningens ledarsida sammanfattade ampert att nu hade Sverigedemokraterna blivit Svanenmärkta.
Idéhistoriskt är det visserligen fullt möjligt att beskriva Sverigedemokraterna, i synnerhet partiledningen, som starkt influerade av 1930-talets olika fascistiska rörelser. Denna tidnings ledarsida och kultursida har gjort tappra försök.
Partiets inre maktkrets kommer från den ”nationaldemokratiska” (smaka på det ordet!) studentföreningen i Lund och gick samfällt in i det då öppet nazistiska partiet Sverigedemokraterna i akt och mening att ta över ledningen, för att därefter behålla det mest centrala, utlänningshatet, men undan för undan slipa bort de mest utmanande dragen som heilande, SS-liknande uniformer och gatuvåld. Därefter putsade man till ideologin. Som nazister hade man självklart varit ursinnigt antisemitiska. Nu blev man i stället varma Israelvänner och mer salongsmässigt islamofober. Frisyrer ändrades, bomberjackor byttes mot Dressman. För Jimmie Åkesson och hans närmast förtrogna var det självklart att man inte kunde bli ett massparti som öppet nazistiska. Det kunde inte ens nazisterna på 1940-talet, trots medvinden från Tyskland.
Kvar av denna ursprungsfascism finns bara små intressanta fläckar här och var. Som romantiska föreställningar av det slag som under den riktiga nazismen sammanfattades under begreppet Blut und Boden (”blod och jord”). Liksom föreställningar om en arisk svensk ursprungsetnicitet, eller en av utländskhet hotad nationalkultur med nyckelharpor, folkdräkter och hembygdsföreningar. Och så sent som efter det senaste EU-valet försade sig tf partiledaren Mattias Karlsson:
”Den stora avgörande striden om vår civilisation, våra kulturers och nationers överlevnad, har gått in i en ny, mer intensiv fas.”
Exakt sådana tankegångar formulerades av såväl Adolf Hitler som efterföljare typ Vidkun Quisling i Norge. Då stod den avgörande striden för nationen och rasen mot judarna, i dag mot muslimerna.
Visst är det här ganska intressant, på någon sorts seminarienivå. Men som kritik mot Sverigedemokraterna är det värdelöst. Man kan inte föra en intellektuell diskussion med anti-intellektuella, då blir de bara glada och uppiggade och får vatten på sina kvarnar om kulturmarxister, feminister och blattekramare.
Så hur borde man i stället bemöta dessa, för att välja ett exakt ord, xenofober? Just nu är det tiotusenkronorsfrågan i svensk politik. Särskilt för Moderaterna, som ensamma förlorade merparten av de nya rösterna till Sverigedemokraterna, är detta mardrömsfrågan. Till och med på invandrartäta Östermalm i Stockholm där Moderaterna har egen majoritet och där Sverigedemokraterna knappt existerade, har nu dessa katter bland hermelinerna gått upp till sju procent. På Gammelhögeröstermalm! Medan, följaktligen, Moderaterna sjönk med motsvarande siffra. Minst sagt skandalöst.
Fel moderattaktik måste vara att ge de främlingsfientliga ett lillfinger, den taktiken misslyckades i Danmark och gjorde Dansk Folkeparti till största parti i landet. Åtminstone bättre taktik vore att skjuta in sig på Sverigedemokraternas två största svagheter. Den första är att de kastade masken efter valet. Här hade Jimmie Åkesson arbetat som en bäver för att få partiet att se rumsrent ut. Särskilt ömmade han för pensionärer och sjuksköterskor och i slutet av valrörelsen till och med för försvaret. Allt det var båg, avslöjade efterträdaren Mattias Karlsson, när han triumferade med att nu skulle nästa val bara handla om en sak, invandringen.
Och där ligger partiets andra svaghet. Nästan allt de säger om ”massinvandringen” är fel, de skrudar sig i en tjock mantel av påhittade eller okontrollerbara siffror som blir svåra att bemöta i en öppen diskussion. Och det är därför de flesta politiker från de demokratiska partierna skyr den diskussionen. Nu går det nog inte längre, nu måste dessa främlingsfientliga hjärnspöken avslöjas ett efter ett. Om Sverige vore lika tätbefolkat som Italien vore vi 80 miljoner invånare, bara en sån sak. På längre sikt är invandringen en ren vinst. Kostnaderna i början motsvarar bara en bråkdel av Reinfeldts skattesänkningar för de rika. De svenskar som har så kallad invandrarbakgrund - jag själv och till och med mina barn ingår i den statistiken - är här för alltid. Det är en lika befängd som omöjlig idé att, som Sverigedemokraterna tror, rädda den svenska ”rasen”. Sverige har varit ett invandrarland genom hela historien, det är den sammansmältningen som skapat svensk kultur eftersom majoriteten alltid vinner. Betänk detta. Och samtidigt hur SD- och järnrörsmannen Kent Ekeroth motionerar i riksdagen om att dömda förbrytares genetiska ursprung måste bli offentlig handling. Så att han kan bevisa att brottslighet är genetiskt betingat. En klar och ren nazistisk tanke. Men dessa resonemang måste nu kläs i siffror. Det är bara att kavla upp ärmarna.
För övrigt anser jag att …
… ”Historieätarnas” program från 1960-talet inte har en enda siffra, maträtt rättare sagt, rätt. Jag vet ty jag var där. Inte en enda av de påstådda 60-talsrätterna åt jag. Och jag känner absolut ingen som åt grisknorrar till middag.
… HM Drottningens matförgiftning vid besök hos Republiken Frankrikes president är ytterst oroande. Om man inte ens går säker på middag till Élyséepalatset så går man inte säker någonstans.