Nu får vi TP-fanatiker äntligen upprättelse
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-01-23
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Strax före jul kom en undersökning om svenskarnas syn på detta med status. Tvärtemot vad man kanske skulle tro i denna tid av högkonjunktur och platt-tv så är det inte materiellt välstånd som får oss att buga av vördnad inför dem vi beundrar.
Varken värsta BMW:n, vräkvillan eller troféhustrun imponerar längre. Inte heller fullbokade almanackor, äkta pälsar eller svarta barnflickor får oss att se upp till dem som förfogar över sådant.
Nej, govänner, det är andliga kvaliteter och rekorderlig kunskap som skänker status i omgivningens ögon. Det påstod i alla fall den där undersökningen, och allra högst på listan över de mest åtråvärda egenskaperna tronade ”allmänbildning”.
Låt mig erkänna att jag lapade i mig resultatet. Och sen lade jag mig på soffan och spann som en katt.
Äntligen, tänkte jag. Äntligen är det snart slut med att folk som inte kan säga Gdansk på engelska galopperar förbi på karriärstegen, eller tjänar tonvis med pengar utan att kunna namnge Elvis föräldrar.
Äntligen ska vi få vår upprättelse, vi som aldrig kunnat spela Trivial Pursuit på skoj. Vi som slår omgivningen i huvudet med alla OS-städer i följd, FN-cheferna med de konstigaste namnen (rättstavade) och dessutom alla originalmedlemmar i vilket popband som helst från 1955 och framåt.
Vi som hånskrattar åt att sex av tio svenskar inte ens klarar att placera Carl von Linné i rätt århundrade. Vi som lever enligt devisen: den som kan räkna upp flest Nobelpristagare när han dör vinner.
Kort sagt: vi som sitter gjutna framför ”På spåret” och kräver absolut tystnad från resten av familjen. Jag skulle aldrig ens svara i telefon under programmets gång, för jag vill inte tala med mindre vetande. Risken att missa en ledtråd är överhängande.
Gång på gång har jag förklarat för Oldsberg att det är hög tid att släppa in mig i dressinen eller förstaklassvagnen. Eftersom han är snäll nickar han entusiastiskt och lovar att snarast prata med sin producent.
Det är naturligtvis bara snack. Ingvar vet att jag skulle äventyra hela konceptet. Det skulle bli ungefär lika spännande som alpina VM 1978.
Därför får jag sitta kvar i soffan med skämskudden redo, medan den ena kvartskändisen efter den andra blottar sina bråddjupa kunskapsluckor utan att ens få ett rapp med linjalen.
Då känns statusen som en klen tröst.