Så satte sig demokratin och kapitalet i samma båt
Socialdemokratins största misstag var att slå igen dörren framför den radikala ungdomen och bestämma sig för att den var en fiende, säger en tidigare facklig förtroendeman i Marcimains och Birros mäktiga 60-talsserie ”Upp till kamp” som har premiär på SVT i kväll.
Men går det att slå igen en dörr som redan är igenspikad – från andra sidan?
Sheri Berman, en amerikansk statsvetare, har nyligen publicerat en avgörande studie om den europeiska socialdemokratin där hon läser Europas blodiga nittonhundratalshistoria på nytt. Hennes svar är minst sagt överraskande.
I långa stycken handlar nittonhundratalet om försöken att förena kapitalism och demokrati. Först är försöken extremt misslyckade och därefter extremt framgångsrika. Framgången är så stor att vi i dag
– i europeisk inskränkthet – har vant oss vid att betrakta marknadsekonomi och demokrati som två sidor av samma mynt.
I någon mening kan man säga att Karl Marx var den som upptäckte eller lyfte fram motsättningen. Han lyckades dessutom prestera möjliga lösningar, kristallklara i sin tydlighet, och totalt misslyckade.
Det första stora problemet rörde möjligheten att reformera marknadsekonomin.
Det andra problemet rörde den moderna människans känsla av utanförskap och maktlöshet i en tid av snabb samhällsomvandling och globalisering.
Framför allt aktualiserade denna känsla av förlorad samhörighet – nationsfrågan.
Redan 1890 konstaterar tysken Eduard Bernstein att Marx viktigaste prognoser inte hade slagit in och att det ortodoxa marxistiska programmet saknade meningsfulla lösningar på tidens problem.
Bernstein och hans anhängare kommer sedan att under tjugo års tid röstas ned och brännmärkas som avfällingar på i stort sett varenda kongress de visar sig, eftersom deras lösningar är teoretiskt inkorrekta.
Parallellt med nederlagen visar sig idéerna ytterst träffsäkra.
Mycket låg i vågskålen. Den europeiska fascismen, och särskilt nazismen, ses ofta som historiska mutationer. Historien föder ett monster.
I själva verket kunde de fascistiska rörelserna snabbt stiga till makten därför att de förmådde prestera effektiva svar på de dessa bägge pressande frågeställningar i tiden: hur förhålla sig till marknaden, och hur förhålla sig till nationen.
Demokratin var inget för dem.
Berman visar hur socialdemokratin, tyngd av ett ortodoxt marxistiskt arv, alltför sent får ihop ett slagkraftigt alternativ både till kommunismens och liberalismens passivitet, och till fascismens aktivism.
Men det finns ett lysande undantag. Det är en smula överrumplande att på omslaget till en amerikansk studie ställas inför två valaffischer från trettiotalet, en nazistisk och en socialdemokratisk, som ska illustrera både det gemensamma problemet och de två verkliga huvudalternativen i den tidens europeiska politik.
Den ena naturligtvis tysk, den andra svensk.
En av Bermans viktiga teser är att den europeiska socialdemokratin inte är en kompromiss, varken en urvattnad version av marxismen eller en kapitalism med mänskligt ansikte, utan en politisk ideologi i sin egen rätt. En annan slutsats är att den lyckliga andra halvan av Europas nittonhundratal är ett resultat av att de socialdemokratiska idéerna till slut segrade. En tredje att det svenska partiet är bäst i klassen.
Hennes bok ”The Primacy of politics” (Politikens företräde) torde få något av samma betydelse för den svenska socialdemokratins självsyn som på sin tid Marquis Childs legendariska: ”Sweden: the middle way”.
Sextiotalets ungdomsrevolt, för att nu återgå till den, var del av en kulturrevolution som svepte över västvärlden och omformade samhället på område efter område.
Men i dess politiska program från maj -68, fanns intet nytt under solen.
De politiska idéer som ungdomsupproret omfattade, kännetecknades ur socialdemokratins synvinkel, framför allt av att de var så gamla.