Viktigare än någonsin med journalister på plats
Publicerad 2014-03-11
”Det ni ser är krigets sidoeffekter”.
Sjukvårdaren Luca Radaelli gjorde en svepande rörelse med handen mot sängarna där de skadade barnen låg.
En sköterska tog hand om resterna av tioåriga Anarkahls hand. Fingrarna hade försvunnit i en granatattack och flickan fick inte vård förrän efter två dagar.
Intill henne låg åttaåriga Shekira. Även hon skadades av en granat. När hon efter två veckor kom till sjukhuset vägde hon bara 14 kilo. Shekira hade vackra svarta ögon, men de rullade runt runt utan att någonsin fokusera.
– Hon kommer aldrig bli återställd, sa Luca Radaelli och sen upprepade han:
– Krigets sidoeffekter, det är så civila offer kallas på militärspråk.
Ett år har gått sedan jag och Aftonbladets fotograf Magnus Wennman mötte barnen på akutsjukhuset Emergency i Kabul.
Det var en lugn förmiddag. Sjukhuset hade inte tagit emot några nya patienter på två dagar, vilket personalen beskrev som extremt ovanligt.
24 timmar senare exploderade en självmordsbomb i Kabul och sjukhuset fylldes på nytt av döda och sårade människor.
Det var just till Emergency som Sveriges Radios korrespondent Nils Horner togspå tisdagsmorgonen efter att han skjutits på öppen gata.
Återupplivningsförsöken var förgäves. Skotten hade avlossats från nära håll och träffat honom i huvudet.
Han var död innan ambulansen nådde fram till sjukhuset.
Nyheten skakar oss.
Få röster har på samma sätt som Nils Horners förmått att ta världen till Sverige.
För oss journalister är det ännu en kollega som betalat det yttersta priset.
Vi vet fortfarande ingenting om vilka motiv som ligger bakom mordet eller vem som utförde det. Talibanerna har inte omedelbart tagit på sig ansvaret, vilket de ofta gör när de är inblandade.
Men attacken är en av många påminnelser om att den internationella ISAF-insatsen som varat i 13 år, inte har förmått att bringa fred och säkerhet till Afghanistan.
De NATO-ledda styrkorna, däribland Sverige, håller som bäst på att packa ihop och resa hem.
Uppdraget är utfört och medaljerna har delats ut.
Samtidigt är Afghanistans framtid mer oviss än på länge.
Den femte april väntar ett nytt presidentval och redan för ett år sedan när vi var i Afghanistan var många oroliga över att en våldsvåg ska svepa över landet i samband med valet.
Sedan dess har rädslan för ett nytt inbördeskrig ökat.
Många befarar att Talibanerna har bidat sin tid och, med de internationella styrkorna ute ur bilden, är redo att på nytt kliva fram och göra anspråk på makten.
Det värsta som kan hända är att det nu ekar tyst från Afghanistan, så som det gör ifrån Syrien sedan alla oberoende journalister skrämts bort.
Nu mer än någonsin borde världens medier vara på plats i Afghanistan.
Nils Horner lämnar ett tomrum efter sig.
Det är röster som hans som måste berätta vad som nu väntar ett av världens mest våldsdrabbade folk.