Linneas första jul utan Amanda

Hennes tvillingsyster försvann i flodvågen

NORRKÖPING.

Det fattas en vid bakbordet hemma hos familjen Rosén.

Det är första julen utan Amanda, 9, och hennes tvillingsyster Linnea kämpar med saknaden.

– Det är jobbigt att vara mamma när man inte får vara mamma åt båda, säger Åsa Rosén.

Linnea och Åsa Rosén håller som bäst på med julförberedelserna i Smedby utanför Norrköping. De sista detaljerna på pepparkakshuset är snart på plats.

– Först kändes det som vi aldrig ska ha en jul igen. Men vi är en riktigt julstökande familj och har alltid firat jättemycket jul. Vi kom fram till att det är klart att vi måste ha det i år också. Inte minst för Linneas skull.

Här skulle Amanda också ha varit om inte tsunamin kommit, skrattande och mysande med Linnea.

– Julaftonen har vi alltid firat hemma. När vi åkte till Thailand förra året reste vi på juldagen.

Det har nästan gått ett år sedan hela Sverige följde Åsa Roséns kamp för att hitta och få hem sin saknade dotter Amanda, 9. Hennes ork och beslutsamhet väckte beundran.

Men när Amanda väl identifierats och förts hem tog Åsas krafter slut. Förutom sin och sambon Lasse Nilssons egen sorg fick de inte glömma Linnea. Hon saknade sin ena hälft. En sorg som bara en tvilling som mist sitt syskon kan förstå.

– Hon är inte samma Linnea. Hon är som nyfödd. Hon har aldrig varit ensam i hela sitt liv. Ibland säger hon att hon önskar att jag var hennes storasyster. Hon saknar systerskapet.

Åsa kommer inte ihåg mycket av Amandas begravning.

– Jag orkade knappt med den. Först ville jag inte att någon skulle komma, bara jag Lasse och Linnea. Sedan fick jag gå med på att min och Lasses familjer kom.

Eftersom många andra, bland annat Amandas skolkamrater, ville ta farväl av henne var kyrkan öppen två timmar före själva begravningsgudstjänsten. Över 150 personer kom till kyrkan.

– Linnea grät och grät under begravningen. Och hon flyttade från den enes knä till den andres. Som för att trösta oss. Begravningen var mycket svårare än jag föreställt mig.

Under intervjun i familjen Roséns hem sitter Linnea i ett annat rum och tittar på tv. Hon vet vad vi pratar om, men ibland orkar hon inte själv berätta om sin sorg.

– Vi pratar mycket med Linnea om Amanda. Och vi pratar mycket gamla minnen. Inte bara sådant som är positivt. Vi glorifierar inte Amanda.

Åsa har varje vecka sedan katastrofen träffat en psykolog, sambon Lars har en kurator han kan kontakta vid behov och Linnea får stöd av barntraumateamet i Norrköping.

Trots att de var tvillingar hade de olika personlighet. Amanda var den som mest gillade att vara hemma medan Linnea var den utåtriktade som var ute och skaffade kompisar.

– Vi kallade på skoj Linnea för vår utrikesminister och Amanda för inrikesministern.

De hade också olika favoritfärger. Amanda ville ha rött eller rosa, Linnea blått. Men när Amanda kommit hem och begravts ville Linnea ta över Amandas färger.

– Hon fick sin rosa period. Hon ville inte heller ha kvar sitt gamla rum utan fick ta över vårt sovrum som vi sedan tapetserade rosa.

Linnea tog också hand om Amandas myshund - den som följde med kistan på Amandas sista resa hem till Sverige.

– Vi frågade Linnea om hon tyckte att den skulle följa med i graven, men då sa hon att hon ville adoptera den. Hon har tagit över mycket av Amandas kläder och hon sover i hennes gamla pyjamas.

– Linnea har varit fantastisk. Hon är mycket klok och omtänksam. Och det är hon som fixar saker, säger att det är klart att vi ska göra det som vi gjorde alla fyra tillsammans tidigare.

Men det har varit en jobbig tid för dem alla. Åsa berättar att hon den första tiden inte ens klarade av att gå runt kvarteret, än mindre att åka ner till stan och handla.

– Hela våren gick jag runt i mysbyxor. Jag orkade inte göra något. Nu är det lite bättre. Jag kan utföra mer än vad jag gjorde tidigare, men jag har fortfarande fullt sjå med att laga mat.

– Tack och lov har jag blivit så himla väl omhändertagen. Gamla och nya vänner har kommit. En del har lagat mat till oss i portioner att stoppa i frysen.

Högtidsdagarna under våren kändes inte viktiga för Åsa, men hennes familj och vänner såg ändå till att de firades för att hjälpa henne.

– Jag fyllde 37 år den första april och jag ville inte att någon skulle komma. Jag ville vara själv. Men min mamma och de andra sa att det var klart att jag skulle firas. De kom med tårta och allt.

Linneas skolavslutning bävade hon för. I klassrummet stod Amandas bänk kvar.

– Jag ville först inte gå dit, men Linnea sa att det var klart jag skulle göra det. Det värsta var att hämta Amandas saker i en kartong.

Inför sommaren sålde Åsa och Lasse sin gamla sommarstuga och köpte en ny. De kände att det var för många minnen förknippade med Amanda med den gamla stugan.

– När man tittade ner mot stranden där förväntade man sig hela tiden att Linnea och Amanda kom tillsammans. Där var för litet aktiviteter för Linnea att göra själv.

I juli åkte de tre på semester till Kroatien, men det blev inte den avkoppling de hoppats på.

– Jag satt hela tiden och räknade barn i andra familjer. Jaså de har två, där är tre ... och vi har bara en kvar.

– Det gör bara ont, att se alla glada runt en.

Efter ett tag kändes semesterresan som en flykt, en flykt undan verkligheten.

– Man kan inte fly. Man kan inte fuska med sorgen. Mot slutet av resan sa Lasse att det skulle bli skönt att åka hem.

– Ja, sa Linnea. Det ska bli skönt att åka hem till trygga Sverige.

Den elfte augusti var det Linneas och Amandas födelsedag.

– Varje år tidigare har lokaltidningen publicerat en bild på Amanda och Linnea på familjesidan på deras födelsedag. I år var jag tveksam och frågade Linnea om hon vill ha en bild i tidningen.

– Det är klart jag ska, svarade hon. Jag fyller ju tio år.

Och födelsedagsfirandet blev inte så svårt som Åsa hade föreställt sig.

– Jag trodde att det skulle bli en tuff dag, mycket värre än den blev. Men det var så mycket att göra och det kändes som vi hade tur att ha någon att fira.

Åsa Rosén är sjukskriven från sitt arbete som förskollärare januari ut. Lasse började jobba i september efter att han sedan katastrofen kämpat med svåra infektioner i såren han fick på benen.

Sorgen efter Amanda har också satt sina kroppsliga spår.

– Jag har fått en grå slinga i håret, men det är ett under att jag inte blivit helt grå, säger Åsa.

– Jag var på en läkarundersökning där jag fick veta att jag var helt frisk. När jag frågade varför de inte trodde jag skulle vara det sa läkaren att man kan få sjukdomar som psoriasis och reumatism om man hamnar i en sådan situation som jag har gjort.

– Egentligen borde jag väl vara sjuk.

Men istället går det sakta, men säkert åt rätt håll. Dag för dag ökar Åsas, Lasses och Linneas energi att gå vidare i livet.

– En dag gick jag och visslade utan att tänka på det. Jag stannade upp och undrade vem det var som visslade. Oj, det var ju jag. Förr gick jag alltid och sjöng och visslade mycket här hemma.

På årsdagen är Åsa, Lasse och Linnea tillbaka i Khao Lak.

– Jag gör min egen resa. Jag känner inte att vi måste vara med på den stora ceremonin, men jag vill vara där det hände.

Under intervjun ringer plötsligt telefonen. Det är till Linnea. Dagen efter ska hon för första gången gå på handbollsträning. Hon har länge funderat på att börja, men först nu blir det av.

– Jag har en kompis som spelar i laget, berättar hon.

Både mamma Åsa och morfar Tommy Rosén har spelat handboll och vid köksbordet övergår samtalsämnet för en stund till hur man ska ta emot en hård passning utan att riskera att bryta tummarna.

Per-Ola Ohlsson