På Wall Street är alla förlorare

Obama eller McCain? Om mindre än tre veckor vet vi vem som blir USA:s näste president. Aftonbladets Peter Kadhammar och Magnus Wennman är på plats för att berätta om frågorna som avgör valet. Här är deras första rapport – om finanskrisen.

Flor Moran böjer sig fram för att putsa Jeff Kuchinskys skor och medan hon gör det tar han upp mobiltelefonen för att kolla börskurserna.

Han bläddrar och läser koncentrerat medan Flor borstar av det obetydliga dammet på skorna. Sedan tar hon fram skokrämen och stryker på den med snabba, vana rörelser.

Jeff stirrar på telefonens lilla ruta. Han är 26 år, infödd amerikan och finansanalytiker. Han säger att det som nu sker på Wall Street är otroligt intressant. Jeff har arbetat här i fyra år och inser att han är med om världshistoria: den djupaste

finansiella krisen sedan 1929.

Flor är 24 år, född i Ecuador och kom till USA för ett och ett halvt år sedan. Till yrket är hon skoputsare. Hon säger att det som nu sker på Wall Street har drabbat henne hårt, alldeles för hårt, för hon har färre kunder och går därmed miste om hundra dollar i veckan i dricks.

Jeff säger att 30 procent av hans pensionskapital har gått upp i rök men det bekymrar honom inte så mycket.

– Jag är ung och kan tjäna in de pengarna en gång till.

Ett par hundra meter högre upp på gatan ligger börshusets gråa stenkoloss, symbolen för världs-

kapitalismen och den amerikanska drömmen. I dessa finanskvarter skapades de senaste åren ofattbara förmögenheter, en orgie i profit och bonusar som byggde på ett fantasifullt önsketänkande, nämligen att fastighetspriserna hela tiden skulle gå upp.

Spaltmil har skrivits om de finansiella instrument som blev så invecklade att ingen längre hade överblick över riskerna. Osäkra bostadslån såldes vidare och vidare och vidare, och de delades upp i olika paket och stoppades undan i försäkringar och återförsäkringar tills ingen visste vad som gömde sig var.

Riskerna var dolda men vinsterna desto synligare. År 2006 uppgick den totala bonussumman i finanssektorn i New York till 24 miljarder dollar. Det är ungefär fem gånger mer än den svenska försvarsbudgeten.

Tusentals finansmän kammade under några få år hem hundratals miljoner dollar – var. 1985 fanns 13 miljardärer i USA. I dag, eller snarare före finanskrisen, var de över tusen.

De superrika kom att bilda ett samhälle i samhället, ”Rikistan”: drinkar på hotell Alqonquin för 10 000 dollar (en diamant på botten av glaset), privata ubåtar för dem som tröttnat på sina yachter, semestervillor på Barbados för 25 000 dollar natten, privata jetplan och naturligtvis slottsliknande hus i Greenwich och Hamptons utanför New York.

Richard Fuld, som var vd på banken Lehman Brothers, åkte helikopter till jobbet.

De superrikas livsstil fick även väletablerade personer som framgångsrika advokater och fastighetsmäklare att reagera.

Jag ringer Barbara Corcoran, tidigare fastighetsmäklare för de mycket rika, nu kommentator på tevekanalen NBC. Hon talar om villor på 10 000 kvadratmeter, ”byggda över en natt”, värda 50 miljoner dollar, med 15-20 sovrum och lika många badrum.

– Och de har inte ens barn!

Den välkände finansadvokaten Frode Jensen säger:

– Vi har varit häpna över konsumtionen och de obscent stora husen i Hamptons.

Han arbetar ett stenkast från Wall Street, i en byggnad som användes för interiörer till Oliver Stones film ”Wall Street” för 21 år sedan. I den sa Michael Douglas rollfigur Gordon Gekko några ord som blev klassiska: greed is good, girighet är bra.

De senaste fem–sex åren har det inte funnits någon gräns för girigheten. Belöningarna har inte varit kopplade till några hållbara resultat utan till tal som såg bra ut för stunden.

Allt detta kan tyckas långt från Flor Morans verklighet där hon står böjd över Jeff Kuchinskys skor. Hon är klar med borsten och tar nu fram en bomullstrasa som hon med bestämda rörelser drar över lädret för att få upp glansen.

Men även Flor är en del av systemet. Hennes inkomst är visserligen långt från vad chefen för det bankrutta Lehman Brothers, Richard Fuld, tjänade. Hans lön och bonusar uppgick till 500 miljoner dollar under åtta år. Sedan gick banken omkull.

Flor får 200 dollar i veckan av Minas Polychronakis som äger skomakeriet och så tjänar hon kanske lika mycket på dricks.

Minas är 67 år och säger att han inte har råd att pensionera sig från sin yrke att reparera skor som kostar 4 000 dollar paret.

Före finanskrisen tjänade Flor uppåt 500 dollar i veckan. Världskrisen har alltså sänkt hennes inkomst med 20 procent eftersom hon får mindre dricks. Det är mycket om man lever på marginalen.

De rika och de fattiga är sammanlänkade på fler sätt än att Flor putsar den mer välbeställde Jeffs skor. Klasskillnaderna har ökat dramatiskt i USA och skatterna för de rika har sänkts till så låga nivåer att Warren Buffet, världens tredje rikaste man, har protesterat.

Han upptäckte härom året att han betalade mindre skatt än sin sekreterare.

Bakom skattelättnaden ligger teorin att om de rika blir rikare så ska deras välstånd sippra ner till dem som är fattiga. I slutändan får alla det bättre.

Den teorin har presidentkandidaten Barack Obama vänt sig emot i snart sagt vartenda tal han har hållit. Hans motståndare John McCain har inte talat om nedsippringsteorin men tävlar nu med Obama om att lova krafttag för att få fart på ekonomin.

Den har tvärstannat. Barbara Corcaran berättar att en av USA:s mest kända finansmän ringde henne nyligen. Han skulle köpa ett nytt hus på Manhattan för 40 miljoner dollar men var inte säker på att han vågade.

– Han ställde samma frågor som en ung kvinna som ska köpa sin första enrummare. Jag rådde honom att försöka förhandla ner priset.

Alla tal i samband med denna kris är hisnande. 65 000 personer i finanssektorn i New York har mist jobbet det senaste året. De flesta är inte rika, utan som den kostymklädde man i 50-årsåldern som jag träffade utanför det konkursmässiga försäkringsbolaget AIG:s huvudkontor: en strävsam tjänsteman med hygglig lön som är orolig för att mista sin försörjning.

– Och jag som började på AIG för att det verkade vara ett så stabilt bolag, sa han.

Den av presidentkandidaterna som övertygar amerikanerna om att han kan få igång ekonomin kommer att vinna valet. Men knappast någon vill ha tillbaka det slags ekonomi USA har haft de senaste åren. I ett land som dyrkar rikedom och framgång har de superrikas livsstil framkallat vämjelse.

Flor Moran är klar med Jeff Kuchinskys skor. Han reser sig och betalar fyra dollar till Minas Polychronakis. När Jeff går ut sticker han till Flor ett par dollar i dricks.

Han har bråttom tillbaka till kontoret.

– Det händer nya saker varje timme. Det blir mycket övertid.

Flor sätter sig en stund och väntar på nästa kund. Egentligen, säger hon, trivs hon bättre i Ecuador. Men det är här i USA möjligheterna finns.