- Jag handlade i panik och rädsla

Mammans egen berättelse om dråpen på spädbarnen

Hon skämdes för att söka hjälp och var rädd för vad mamma skulle säga.

Två gånger födde hon barn i hemlighet, dödade dem i panik och gömde dem i frysen.

- Det var ingenting jag ville egentligen, säger hon.

Hon har tänkt på sin hemlighet varje dag.

I går åtalades den 31-åriga kvinnan, Maria, som vi här kallar henne, för barnadråp i två fall. Ur förhören som då blev offentliga växer bilden fram av en kvinna som till det yttre har tyckts fungera ungefär som de flesta, men som i själva verket levt i djupaste ensamhet, med växande rädsla och skuld. Hon uttrycker lättnad.

"Struligt", beskriver hon sitt liv, med korthuggna meningar.

- Väldigt struligt. Misskött hyror. Mamma har fått gå in. Arbetslös.

Fyra år är Maria när familjen flyttar till Gustavsberg efter att ha bott på flera småländska orter. Hon får en fosterfar och två halvbröder. Slutar skolan efter nian.

17 år - och gravid

17 år gammal blir hon gravid, men säger att hon inte förstår det förrän hon är i sjätte månaden. Samma mönster följer de kommande graviditeterna.

- ...jag har alltid haft mens under graviditet. Jag har vart osäker liksom... om jag var gravid eller inte, sen rätt som det är efter det så är det där.

Sitt första barn vill Maria behålla. Pojkvännen vägrar bli pappa. Men Maria vill föda det barn hon är övertygad om är en pojke.

- Det var jag bestämd på, han skulle jag ha liksom och han är mitt allt.

Året är 1988 och Maria bor först hemma. Hennes mamma förstår, och ställer upp. Hon var själv 15 när hon fick Maria.

Lite senare bor Maria i egen lägenhet. Ensam mamma till en ettåring. Hon vikarierar på Domus. Får sedan jobb på färgfabrik. Mamma följer med henne på anställningsintervju.

Flera tjejkompisar bor periodvis hos Maria. Ofta är vännerna yngre. De har fester hemma ibland. Maria är en snäll kompis. Fast i efterhand säger väninnorna att de egentligen aldrig visste vad hon tänkte om någonting.

Maria föder sitt andra barn 1991.

Ingen vet att hon är gravid, tror hon. Hennes mulliga kropp är ett bra gömställe. Men i själva verket har väninnors granskande ögon sett och anat. Sett henne kröka rygg över växande mage. Anmärkt på kudden i knät framför teven. De frågar, men Maria vägrar prata.

Maria är med en väninna i ett köpcenter när förlossningen börjar. Hon har redan bestämt sig. Hon vill inte ha fler barn, hon klarar det inte. Hon har dessutom dålig ekonomi.

- Sen ville jag inte blanda in mamma och pappa.

Barnets far får vårdnaden.

- Sen gick jag arbetslös ganska länge och man var väl ute och festade som alla andra och träffade väl någon som man kanske blev kär i, och inte fick samma gensvar tillbaka, efter ett par dagar, ett par veckor eller någonting sånt där, och sen höll man väl på och festade, så upptäckte man att man var gravid igen.

Året därpå är hon med barn på nytt. Den här gången är hon hemma hos en väninna, på toaletten. "Jag får missfall", ropar hon och väninnan hjälper henne att förlösa ännu en flicka.

Ville ge barnet ett bra liv

Det barnet får adoptivföräld-rar.

- Eftersom jag själv var lite strulig då så tyckte jag att det här skulle få en bättre chans att kunna leva på landet i en bra familj med hästar och såna saker.

Maria kan inte riktigt förklara varför hon inte heller denna gång vill ha barnet. Så är det bara, det räcker med sonen. "Han är den enda."

Hon får också allt svårare att klara räkningarna. Hon är på socialkontoret en gång. Mamma, som gått i borgen för telefonräkningar och hyra, är med. Socialsekreteraren säger något i stil med "ska vi behandla dig som vuxen eller ett barn". Maria blir mycket arg och går. Och hon kommer aldrig mer igen.

Periodvis har Maria preventivmedel. Ändå blir hon gravid igen. Hon gör en abort.

1993 förstår hon att hon "nog" är gravid för femte gången. Det ska bli en sjätte gång också.

Bägge barnen dödar hon.

Till mödravården går hon aldrig. Det finns en socialsekreterare som Maria tycker om. Men skammen sitter i vägen.

- Jag ville inte ringa och säga att nu är det dags igen, förlåt...

- Skammen och sen typ mamma tänkte jag mycket på då.

Funderade du på någon annan utväg? frågar polisen under förhören.

- Inte vad jag kan komma ihåg. Jag ville liksom inte att mamma skulle få reda på något om det.

Varför inte?

- När vi äntligen hade fått den där kontakten som mor och dotter skall ha.

Hur tror du mamma skulle reagera då om du berättade?

- Jag vet inte.

När var det du bestämde dig för vad du skulle göra?

- När barnen föddes. Precis när barnen föddes.

Båda förlossningarna tror hon sker under morgonen eller på dagen. Ingen hör henne. Hon uthärdar smärtan. Sonen är borta. Den andra gången minns hon mer av.

En torsdag i februari 1999 ska sonen på utflykt till Tom Tits i Södertälje, ett vetenskapligt lek- och kunskapscenter för barn. Han har precis gått när hon får ont i ryggen, lägger sig i sängen med en handduk under sig "...och sen gick det kanske en halvtimme sen var det klart liksom".

Hon vet vad hon sedan gör.

- Som jag sa...jag kommer liksom inte ihåg exakt om jag tog ett strypgrepp på barnet eller om jag försökte kväva barnet eller...liksom jag kan inte komma ihåg att jag har slagit det eller någonting, men något utav det har jag ju gjort.

Hur snabbt gjorde du det efter det att barnet var förlöst?

- Ett par minuter efter. Det har liksom inte legat eller något sådant där i timmar...

Var det ett svårt beslut det här att kväva eller strypa barnet?

- Det var det säkert, jag handlade i panik och rädsla och ångest, det var ingenting jag ville egentligen.

Sina känslor minns hon inte. Hon tittar inte efter barnets kön. Hon agerar praktiskt. Slutför. Tvättar sig och röjer upp. Viktigast är att dölja spåren för sonen.

Hon har tankar om att gräva ner kroppen i skogen, "...men när det blev panik så blev det i frysen".

I sin almanacka skriver hon senare under dagens datum: "sjuk". Två dagar senare är hon tillbaka på jobbet.

Kropparna ligger kvar. Hon rör aldrig någonsin vid paketen. Ibland tänker hon att hon borde flytta dem eller tala om allt för någon. Det blir aldrig av.

- Det har aldrig funnits mod till det.

Varje dag har hon tänkt på vad hon förvarar i sin frys.

Pojken kan ha vetat

- ...jag försökte göra något annat så att tankarna skulle vara på något annat, men det har funnits liksom i huvudet hela tiden.

Maria är inte säker på om sonen har känt till hennes hemlighet:

- Han har väl frågat kanske någon gång, men liksom jag "låt bli".

Paketen har legat väl synliga.

Av förhören med pojken framgår att han möjligen kan ha känt till det makabra innehållet i frysen. Under flera år. Han säger att paketen kan ha legat där ända sedan han var åtta, nio år.

Den 1 maj i år har pojken en kompis hemma. När de ätit frukost och mamman åkt för att handla öppnar de frysen. För att ta glass, säger sonen. De tar ur den största tar påsen och lägger den på diskbänken. De ser direkt vad det är och beslutar sig för att gå till skogen med barnliket. Kort efter att de lagt ut det träffar de några andra kompisar. Till dem säger de att de hittat någonting i en låda ute i skogen och som de vill visa dem. En av kamraterna berättar för sin pappa som larmar polisen.

En halvtimme efter att Maria kommit hem ringer en av kompisarnas mammor och berättar om pojkarnas hemska upptäckt. Maria går till frysen och förstår att det är ett av hennes barn de hittat. Men hon säger inget.

Barnen förhörs av polisen om fyndet samma dag. Maria sitter med sin son under förhöret.

Pojken vågar inte berätta sanningen för polisen. Han håller fast vid att de hittat kroppen i skogen. Kompisen gör likadant.

Efter förhören talar Maria och sonen för första gången om vad som funnits hemma i frysen:

- Jag berättade ju att det var mitt och varför, att du är den enda liksom, att jag har haft det struligt och han vet att vi har haft det struligt och jag förklarade för honom att vi kanske inte skulle få bo kvar och det, så nu vet han om.

Hon har fått missfall, förklarar hon. Men han får inte tala om det för någon.

Gör det till en hemlighet

- Han trodde att om någon fick reda på det, att han inte skulle få bo hos mej då, för dom var och tittade på program i skolan om fosterhem och...

Kvinnan riskerar nu att dömas till sex år fängelse för barnadråp.

Den rättspsykiatriska utredningen har kommit fram till att kvinnan lider av en psykisk störning. Den bedöms dock inte vara "allvarlig" vilket annars skulle vara ett hinder för att dömas till fängelse.

Socialstyrelsens rättsliga råd ska också göra en bedömning. Då kan slutsatserna ändras och straffet bli vård istället.

Rättegången äger rum i mitten av september.

Detta har hänt:

Anders Johansson, Kerstin Weigl