Aftonbladets Per-Iwar Sohlström, ”Sohlis”, är död

Kerstin Nilsson

Han var en stilist - och en gentleman.

Hans penna glödde för de svagaste och mest utsatta – och Gud nåde den som strök ett ord i hans texter.

Aftonbladets Per-Iwar Sohlström, ”Sohlis”, är död.

Han dog i sömnen, 71 år gammal.

”Sohlis” – det var så vi kallade honom på redaktionen, i alla år.

”Per-Iwar” – nej, det var det aldrig någon som sa.

För oss var han Sohlis – och det fanns bara en som han.

Sohlis, alltid välklädd i kavaj, ”dansbandskavajen” kallade vi den på skoj – det gillade han inte.

Sohlis, som alltid höll upp dörren och chevalereskt lät andra gå före.

Sohlis, som kunde bli vansinnig om någon ville stryka eller ändra i hans text.

Texterna, som han la så mycket möda på, orden som han formulerade så väl, med så mycket eftertanke och klokskap.

Dem fick ingen röra.

Då frustade han av ilska.

”Raggarfrisyr och pikétröja”

Han stred för sina ord – precis som han stred för det han skrev om, för människorna han mötte, både privat och i sitt yrke som journalist.

Vi började på Aftonbladet samtidigt, Sohlis och jag.

Året var 1989.

helskärm

Men på den tiden hade Aftonbladet fortfarande lokalredaktioner ute i landet och medan jag satt på redaktionen i Klara i Stockholm, satt Sohlis uppe i Sundsvall och Luleå, med hela norra Sverige som sitt arbetsfält.

I Norrland trivdes han bäst, det var där han var född och uppvuxen, i Ljungaverken i Medelpad.

Surströmmingen undvek han, men Norrland var ”hemma”.

– Det finns inte en ort i Norrland han inte har besökt, säger Aftonbladets Svante Lidén, som mötte Sohlis första gången redan när han själv var en ung parvel hemma i Sollefteå.

– Sohlis jobbade på Östersundspostens lokalredaktion i Sollefteå. Han hade raggarfrisyr och pikétröja – och var så frän. Han gav ett världsvant intryck och jag minns att farsan, på konkurrenttidningen, sa: ”Den där blir inte gammal i Sollefteå”, säger Svante Lidén.

Via bland annat ÖP, GT i Göteborg, Expressen och SVT i Luleå kom han till Aftonbladet.

Land och rike runt

I början av 1990-talet, när redaktionen i Luleå lades ned, flyttade han till Stockholm och Aftonbladets nya redaktion i Globen.

Där satt jag och där blev vi arbetskamrater på nyhetsredaktionen, kvällar och helger, i vått och torrt.

Vi slogs om att ha mittuppslaget i morgondagens tidning, Sohlis och jag.

Sohlis åkte land och rike runt och gjorde reportage – det var det han var bäst på.

Att möta människor, skildra och berätta historier om verkliga människor ur verkliga livet.

Historier som ibland gjorde skillnad.

Under några år gjorde han också de stora kändisintervjuerna.

Sohlis mötte dem alla: Alice Babs, Börje Salming, Torbjörn Fälldin, Björn Skifs, Sverker Åström, Kjell Bergqvist och Elfriede Jelinek, som fick Nobelpriset i litteratur 2004.

För att nämna några.

Seglade och vandrade i fjällen

Tillsammans gjorde vi en artikelserie om det ”Nya Fattigsverige”, Sohlis och jag.

Han var med och bevakade mordet på Anna Lindh, lille Kevins död i Arvika och diskoteksbranden på Backaplan i Göteborg.

Han reste med Aftonbladets fotograf Tommy Mardell till Kosovo och mötte barnen i spökstaden Pristina 1999.

Tillsammans med fotografen Björn Lindahl reste han runt i Norrland och delade ut pengar till läsarna genom Aftonbladets satsning Återbäringen.

År 2007, när Aftonbladet drog ned på personal och erbjöd de äldre medarbetarna pensionsavtal med guldkant, tog Sohlis chansen – han ville ha ett liv efter detta.

Och det fick han.

Tillsammans med livskamraten och hustrun Gunda Magnusson och hunden Karo, i dag 10.

Karo fick han och Gunda inför pensionärslivet av gode vännen, SVT-profilen John Crispinsson, som dog för ett år sedan.

De långa ensamma fjällvandringarna han uppskattade så på sensomrarna och segelturerna med båten, en Vega, byttes mot lika uppskattade långpromenader med Karo.

Sohlis och Gunda packade in sig i den vita Volvon och drog på semester till Västkusten, de åkte transibiriska järnvägen och bodde några månader i Berlin.

Oväntat och plötsligt

Alldeles nyligen var Sohlis på läkarundersökning, berättar Gunda.

Allt såg bra ut, han var i fin form.

Och så plötsligt händer det.

Knall och fall bara.

Per-Iwar Sohlström sörjs förstås närmast av sin livskamrat Gunda Magnusson, och sonen Jesper med familj.

Men också av många, många vänner och tidigare kollegor.

– Jag minns då jag som ung och livrädd klev in på Aftonbladets redaktion 1991. Sohlis kom fram, presenterade sig, såg att jag var nervös och förklarade att ”det här är inte så farligt”. Han hade både rätt – och fel, säger Aftonbladets Oisín Cantwell, som jobbade med Sohlis i många år.

En gammal murvel och vän från den andra kvällstidningen, Ingvar Hedlund, kom med dödsbudet.

Sohlis finns inte mer.

Ingen håller längre upp dörren.

Ingen bär ”dansbandskavaj” – och ingen blir längre arg för att någon stryker ens text.

På nätet kan de nämligen vara hur långa som helst.

Det hade du gillat, Sohlis.

Tack för allt.