De lät Freddies naglar falla av

Adoptivföräldrarna bröt ihop inför rätten

JÖNKÖPING

Freddie, 3, finns med i rättssalen hela tiden.

Från en stor bildskärm ser han ner på sina adoptivföräldrar, åklagaren och advokaterna.

Men vi får aldrig veta vad Freddie tänkte eller kände under sina sista veckor i livet.

Mamman och pappan som sitter alldeles under bildskärmen undviker att titta, undviker att möta de där mörka barnögonen.

Ett alldeles vanligt föräldrapar från ett alldeles vanligt villaområde. Hon lite bestämdare i sin framtoning än han.

Många frågor

De har många frågor att svara på. När började de se att Freddie hade sår på kroppen? Varför sökte de inte läkare ens när tårna var blåfärgade och naglarna föll bort?

-Du gav honom Alvedon och lade om såren men tyckte inte att ni borde kontakta sjukvården, hur tänkte du? frågar åklagare Stefan Edwardson den 29-åriga adoptivmamman.

-Han sa inte att han hade ont, han hade inte feber, säger mamman.

"Hade ingen feber"

Hennes röst är tydlig och bestämd. Hon håller fast vid samma förklaringar hela tiden: Han sa ju inte att han hade ont. Han hade ju ingen feber.

Ändå blev den lille pojken svagare, tröttare, sårigare. Till slut tynade Freddie bort och dog i föräldrarnas säng natten mot den 8 januari.

Pappan, 30, börjar gråta när han berättar om hur han vaknade och fick se Freddie livlös bredvid sig:

- Jag trodde att jag legat på honom och klämt honom till döds, snyftar pappan.

Så viskar han:

- Men att det var blodförgiftning ... det är ... ofattbart.

Tappade intresset

Två grannfruar vittnar. De berättar att de under hösten märkte att föräldrarna tycktes ha tröttnat på Freddie.

Att adoptivmamman sagt att pojken var dum i huvudet. Att han kissade på golvet hela tiden. Att han trotsade. Att ju mer kärlek han fick, desto dummare blev han.

- Föräldrarna talade hånfullt om sonen, säger den ena grannfrun.

- Dom verkade ångra adoptionen, säger den andra.

Rättegången fortsätter på måndag.

Tidigare:

Ebba von Essen