”Spelar ingen roll vem som vinner - det blir samma skit”
RAMALLAH, VÄSTBANKEN. Abed Hawash packar upp kartonger med smink ur sin dammiga svarta varubil.
Han vet precis vilka kandidaterna är i det israeliska valet men bryr sig inte.
– För oss palestinier spelar det ingen roll vem som vinner. Det blir samma skit.
Jag blir en aning förvånad när det visar sig att Abed, 29, talar bra svenska. Han bodde under några år i Malmö och flyttade tillbaka till Israel för två år sedan. Men det har inte dämpat hans upprördhet över ockupationen.
– Vi ljuger för oss själva om vi tror att fred med Israel går att nå inom överskådlig tid, säger han. Det blir bara fler och fler checkpoints här på Västbanken. Rasismen och hatet blir bara värre på båda sidor.
Abed är arabisk israel. Han bor i Jerusalem och kan därför röra sig friare än majoriteten av palestinierna. Samtidigt lever han i den sämsta av två världar.
– Friheten ger mig obehag. När jag levererar varor i Ramallah betraktas jag av andra palestinier som en rik "halvjude". Polisen hoppade på mig nyss och undrade vad jag gjorde här. I Jerusalem betraktas jag av israelerna som möjlig terrorist. Jag tvingas ofta visa mitt id-kort och det blir alltid tjafs.
Rätt att rösta
Som israelisk medborgare har Abed dessutom rätt att rösta. En rätt som 900 000 andras arabiska israeler har men som han inte tänker utnyttja.
– Varför ska jag lägga mig i deras politik som jag ändå inte kan påverka, resonerar Abed som nu har staplat en hel pirra full av kartonger i solskenet ute på gatan.
Bara hälften av araberna i Israel brukar rösta. Men den här gången har de arabiska partierna gått ihop i en gemensam lista. Därmed kan de få mer makt och kanske blir det också fler som röstar.
50-årige Jamal tillhör majoriteten palestinier som inte kan resa till Jerusalem. Inte utan specialtillstånd som är mycket svårt att få.
Han driver en klädbutik i centrum av Ramallah och klagar över att affärerna går dåligt.
– Detta är tredje månaden som Israel håller inte med palestiniernas skattepengar. Folk får bara 60 procent av sin normala lön och har inte råd att handla.
Följer israelisk politik
Jamal är klädd i jeans och smårutig skjorta. De små glasögonen förstärker ett intellektuellt utseende. Han följer noga med i israelisk politik. Vilket inte betyder att han bryr sig särskilt mycket om valutgången.
– Jag tror inte det kommer ut någonting gott för oss palestinier ur valet, säger han. Varje israelisk regering betraktar oss palestinier som sina fiender. Varje ny ledare säger att de ska fixa fred men när de väl fått makten så böjer de sig för bosättarna som tar vår mark.
Jamal påtalar att nuvarande premiärministern Benjamin Netanyahu lovade att han skulle förhandla med Abbas om fred.
– Istället har han startat två krig i Gaza och vägrat förhandla. På något sätt är det alltid extremhögern som styr knesset (Israels parlament).
18-åriga Batoul Shamma är den enda vi träffar som åtminstone hyser en gnutta av hopp att det kan bli annorlunda om arbetarpartiets Isaac Herzog blir ny premiärminister.
– Någon måste komma till makten som verkligen vill ha fred. Vi är så otroligt trötta på folkmord, krigsbrott och brott mot mänskliga rättigheter. Men jag vet inte om Herzog är rätt man.
”Strider varje dag”
Själv lider hon dagligen av den israeliska ockupationen. Hon går på ett college som ligger i utkanten av Jerusalem men får inget tillstånd att passera igenom staden. Istället för de 20 minuter med buss som det egentligen är till skolan tillbringar hon allt från 1-3 timmar varje morgon för att hinna till lektionerna. Hon måste åka runt muren som skiljer Israel från de palestinska områdena.
– Jag går upp halv sex varje morgon och ändå är det inte alltid som jag kommer fram i tid.
På ytan kan det verka som konflikten mellan Israel och palestinierna gått in i en lugnande fas. Men Jamal menar att det bara beror på att västmedier inte längre är på plats på Västbanken lika ofta som tidigare.
– Bråk och strider inträffar nästan varje dag där palestinier blir skadade eller dödade.
Han hävdar att så sent som i går blev en ung palestinsk pojke skjuten i benet i en by i utkanten av Ramallah. För att kontrollera uppgifterna går vi till stadens stora sjukhus.
”Sköts med dumdum-kula”
Efter att ha frågat oss fram hamnar vi till slut i en hel ny del av sjukhuset. Byggnaden har skänkts av Kuwaits regering. Ekonomiskt är det många arabländer som är beredda att hjälpa palestinierna och få inflytande.
I ett rum på andra våningen ligger 13-årige Malek Musalam och grimaserar av smärta.
Hans vänsterben är gipsat från knäet och neråt. En titt på röntgenbilderna visar hur stora delar av vadbenet är totalt söndertrasat.
– Israeliska soldater sköt honom med en dumdum-kula, hävdar pappan som sitter bredvid sjuksängen.
Det är ammunition som är förbjuden enligt internationell lag.
Malek har svårt att prata på grund av smärtan men hävdar att han bara var på väg till en kompis när han blev skjuten.
– Även om han kastat sten mot soldaterna är det fruktansvärt att skjuta ett barn och förstöra hans liv, säger vår tolk.
”Ingen fred”
Enligt läkarna kommer han inte att kunna gå på benet på flera år. Kanske aldrig.
Så här håller konflikten mellan Israel och palestinierna på. Dag ut och dag in. En lågintensiv strid där israelerna hoppas att palestinierna till slut ska böja sig för övermakten och sluta göra motstånd. Och där palestinierna envist tror att de någon gång i framtiden ska kunna häva ockupationen.
Ingeting tyder på att valet i Israel på tisdag på minsta sätt kommer att ändra på den verkligheten.
Israeler och palestinier är oense om det mesta men alla jag talar med på båda sidor är eniga om en sak, som Jamal uttrycker i en enda mening.
– Någon fred står definitivt inte för dörren.