Att sparka Zuma löser inte Afrikas värsta problem
Genom att avsätta president Jacob Zuma löser ANC bara en del av sitt och Afrikas problem.
Nämligen att det går flera dussin usla ledare på varje kompetent statschef.
Så länge inte det ändras får Afrika svårt att lyfta sig.
ANC:s order till sin före detta partiledare att avgå som landets statschef trots att Zuma har ett år kvar på sin mandatperiod är unik. Går han inte "frivilligt" hotar partiet att avsätta honom formellt via en misstroendeomröstning i parlamentet.
Den öppna maktstriden säger väldigt mycket om kvaliteten på ledarskapet och demokratin inte bara i Sydafrika utan på hela kontinenten.
Telekommiljardären Mo Ibrahim är en av kontinentens mest framgångsrika affärsmän. För drygt tio år sedan instiftade han ett pris i sitt namn som kommit att kallas Afrikas Nobelpris. Utmärkelsen går till en demokratiskt vald ledare som nyligen avgått efter att ha suttit sin mandatperiod och utmärkt sig för ett statsmannamässigt uppträdande. Hen ska också ha lämnat över till en efterträdare i god demokratisk ordning.
Ingen värdig kandidat
Tanken var att den höga prissumman, fem miljoner dollar, och en garanterad livslång årsinkomst på 200 000 dollar skulle vara en så stark morot att ledare skulle välja att försöka leva upp till Mo Ibrahims höga kriterier i stället för att berika sig genom korruption.
Det har visat sig vara svårare än någon kunnat ana. 2009, 2010, 2012, 2013, 2015 och 2016 har ingen pristagare utsetts eftersom det saknats kvalificerade kandidater. Att det under hälften av åren sedan priset instiftades inte gått att hitta en pristagare säger det mesta om det bristfälliga ledarskap som karakteriserar afrikanska länder.
Nyligen utsågs Liberias avgångna president Ellen Sirleaf Johnson till pristagare för 2017. Hon har redan sedan tidigare fått Nobels fredspris för sina insatser för kvinnors deltagande i fredsprocesser.
Ständiga skandaler
En sak man säkert kan slå fast om Jacob Zuma är att han inte kommer att få priset i år eller något annat år. Istället är det mycket troligt att han kommer att tillbringa de närmaste åren i olika rättegångar åtalad för över 700 fall av korruption.
Hans två mandatperioder har kantats av ständiga skandaler. Trots det har han blivit omvald en gång.
På pappret ser hans efterträdare, affärsmannen och före detta fackföreningsledaren Cyril Ramaphosa, ut att vara av bättre virke. Men hur det väl blir när han får makten vet vi inte. Att han är med och tvingar bort sin företrädare innan denne suttit sin mandatperiod ut visar både hans och ANC:s desperation inför valet nästa år.
De är helt enkelt rädda att partiet ska förlora valet om de låter Zuma sitta kvar. Nu finns i stället risken att partiet splittras i två om Zuma-anhängarna vägrar acceptera det förnedrande sätt varpå deras ledare tvingas bort. ANC:s maktmonopol sedan rasåtskillnadssystemet avskaffades 1994 kan vara på väg att brytas.
Flyr till Europa
Sydafrika förväntas vara ett av Afrikas föregångsländer. Därför är det extra allvarligt att det efter legendariske Nelson Mandelas ledarskap gått utför. Först med aidsförnekaren Thabo Mbeki och sedan med den korrupte Zuma.
Om inte Sydafrika kan producera dugliga och ärliga ledare i Mandelas anda, vem ska då göra det?
De hundratusentals afrikaner som varje år flyr kontinenten gör det bara delvis på grund av krig. Arbetslöshet, fattigdom och usla framtidsutsikter är en minst lika viktig faktor.
Medan de asiatiska ekonomierna tagit enorma kliv framåt de senaste decennierna har Afrika haft svårt att lyfta.
Tio fattigaste
Av världens tio fattigaste länder ligger alla utom ett på den afrikanska kontinenten. Detta trots att den rika världen i årtionden pumpat in mångmiljardbelopp i bistånd. Inget verkar riktigt hjälpa. De afrikanska länder som trots allt uppvisar hyfsat hög tillväxt gör det från en väldigt låg nivå.
En avgörande faktor som håller kvar Afrika i fattigdom är den extremt utbredda korruptionen i nästan alla länder med ledare som är mer intresserade av att berika sig själva än att utveckla sitt land.
Få ledare i Afrika är folkvalda. Diktator är fortfarande den vanligaste jobbtiteln. Enligt Demokratiindex är bara nio av Afrikas över 50 nationer demokratier.
De goda exemplen är sorgligt få.
Sydafrika får en ny president men hur troligt är det att "Afrikas Nobelpris" hittar en värdig pristagare i år?