Därför får Afrika ingen ny Nelson Mandela
Robert Mugabes dagar är räknade men det råder ingen brist på despoter i Afrika.
Andra frihetshjältar som förvandlats till envåldshärskare.
Varför har Afrika så svårt att få fram en ny Nelson Mandela?
Jag minns 70-talet när befrielserörelserna kämpade i många afrikanska länder för att kasta av sig det koloniala oket. Det var Frelimo i Mocambique, MPLA i Angola, Swapo i Namibia, EPLF/EPRDF i Eritrea och Etiopien för att nämna några.
Alla framställde de sig som sanna demokrater som ville kasta ut kolonialisterna eller de envåldshärskare som de lämnat efter sig.
Att följa vad som hänt med dessa rörelser måste vara något av det mest deprimerande man kan ägna sig åt. Av alla högtflygande planer återstår i dag i de flesta länder bara ett hänsynslöst förtryck av mänskliga rättigheter, svår fattigdom för folkflertalet och en liten maktelit som skor sig på folkets bekostnad.
Mot avgrunden
En del av ledarna är döda och har ersatts av nya som driver den despotiska traditionen vidare. Några har likt Mugabe lyckats hänga sig kvar vid makten en hel livstid.
Isaias Afwerki styr Eritrea med säker hand mot avgrunden. All politisk opposition är livsfarlig vilket den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak bittert fått erfara. Han har suttit fängslad i 16 år. Om han nu fortfarande är i livet.
I Etiopien dog diktatorn Meles Zenawi för några år sedan men har ersatts av en likasinnad. Landet fängelser är fulla av politiska fångar. Kvaliteten på landets rättväsende fick vi en god insyn i när de svenska journalisterna Martin Schiby och Johan Persson dömdes för terrorism.
Ugandas Yoveri Museveni hyllades som en demokrat av det internationella samfundet när han 1985 tog över efter tyrannerna Idi Amin och Milton Obote. Numera är det dödsstraff för att vara homosexuell i Uganda och politiska motståndare fängslas regelmässigt. Landets grundlag skrivs om så att Museveni, 73, ska kunna fortsätta styra efter sin 75-årsdag.
Öppna armar
Ett antal afrikanska ledare har åtalats av den internationella brottmålsdomstolen i Haag för krigsförbrytelser. Liberias Charles Taylor avtjänar ett 50-årigt fängelsestraff. Sudans Omar al-Bashir är anhållen i sin frånvaro. Han är belagd med inreseförbud i rad länder i världen men många av hans diktatorskompisar i Afrika tar emot honom med öppna armar.
Uppräkningen av afrikanska länder där drömmen om demokrati och välstånd har slagits i spillror av ledare som hellre vill försäkra sig om livslång rätt att plundra landets statskassa kan tyvärr göras väldigt lång.
Men vad är det som gör att Afrika har så svårt att bryta mot denna tradition?
Avrättade
De flesta afrikanska länder kännetecknas av en mycket svag stat med ännu svagare institutioner. Korruption är en etablerad del av systemet som stoppar all vettig utveckling. Rättsystemen är sällan oberoende. Domarna dömer som regimen vill.
Säkerheten spelar också in. De flesta ledare är övertygade om att de och deras familjer riskerar att fängslas eller avrättas om de frivilligt lämnar ifrån sig makten. I vilket fall fruktar de att bli av med sina rikedomar.
Det finns ett fåtal positiva undantag. Jättelandet Nigeria genomförde 2015 demokratiska val med en fredlig maktövergång där förloraren Goodluck Jonathan ringde segaren Muhamadu Buhari och erkände sig besegrad. En närmast unik händelse i Afrika.
Bästa exemplet av alla är Sydafrika och den fredliga övergången från rasåtskillnadssystemet apartheid till svart majoritetsstyre 1994. Det möjliggjordes av frihetshjälten Nelson Mandelas unika förmåga att överbrygga motsättningar och förlåta sina förtryckare.
Ingen värdig pristagare
Man tycker att Mandela borde ha inspirerat tusentals unga afrikanska män och kvinnor att ta över hans fallna mantel. Afrika skulle behövas massor av Mandelas men tyvärr är det ingen av dagens ledare som ens är i närheten av att fylla hans skor.
Den förmögne afrikanske affärsmannen Mo Ibrahim instiftade 2006 ett ett pris i statsmannamässighet som kommit att kallas Afrikas Nobelpris. Meningen var att den stora prissumman på fem miljoner dollar och 200 000 dollar per år livet ut skulle uppmuntra afrikanska ledare att demokratisera sina länder och respektera mänskliga rättigheter.
Resultatet är nedslående. De senaste åtta åren har priset delats ut bara tre gånger. Övriga fem år har det inte gått att hitta en värdig pristagare.
