"Jag ångrar allt"

Linda Hjertén

Rättegången mot den 31-åriga mamman från Sigtuna har inletts

helskärm

Under en känslosam rättegång berättade den 31-åriga kvinnan gråtande hur hon mördade sina barn.

Hur hon tog dem i varsin hand, gick ut på bryggan och såg dem drunkna.

– Jag ångrar allt som hänt. Jag vet inte hur jag ska kunna leva med detta.

Fyraårige Elias och hans åttaårige bror Tevin hittades döda i vattenbrynet vid Munkholmen i Sigtuna den 18 september 2011.

I onsdags inleddes rättegången mot deras mamma som erkänt att hon dödade dem.

"Jätteledsen"

Den åtalade kvinnan kom in i rättssalen i Attunda tingsrätt klädd i en röd tröja.

Hon lät snabbt blicken vandra över åhörarläktaren där endast journalister i dag fanns samlade. Inga anhöriga eller vänner till kvinnan fanns på plats.

När kvinnan själv skulle berätta om händelserna den 18 september började hon genast att gråta.

Tårarna fortsatte sedan att strömma under hela förhöret.

– Jag vill säga att jag är jätteledsen. Jag ångrar allt som hänt. Jag mådde så dåligt, säger kvinnan.

– Jag vet inte hur jag ska leva med detta.

"Höll dem i handen"

Kvinnan berättade hur hon tog med sig sönerna ut den kvällen. Hon sa till dem att de skulle se på vattnet.

De gick ut på bryggan och enligt kvinnan knuffade hon där i barnen och hoppade efter själv.

Men vattnet var för grunt och de bottnade. Så kvinnan hjälpte barnen upp och tog med dem till en annan brygga.

– Jag höll dem i handen och sedan drog jag med dem ner i vattnet, säger kvinnan.

Vid denna brygga vid Sigtunafjärden hoppade mamman inte själv i vattnet, hon vågade inte ta sitt liv. Under det känslosamma förhöret i dag berättade hon hur hon stod kvar och såg barnen falla i vattnet.

– Elias skrek jättemycket. Han sa nej.

Åklagaren: Hur länge skrek han?

– Kanske tre minuter.

Vad gjorde du?

– Jag gjorde ingenting. Jag var inte mig själv. Jag vet inte vad jag tänkte.

Vad gjorde Tevin?

– Han gjorde ingenting, han sa ingenting. Jag tror att han drunknade på en gång.

– Jag tror inte att barnen förstod någonting, säger kvinnan.

Mådde allt sämre

Den 31-åriga kvinnan säger att hon mådde allt sämre under 2011. Innan dess levde hon ett ordnat liv ensam tillsammans med sina två barn. Ekonomin funkade och hon hade ett jobb som städerska.

Men i början av 2011 började hon att ändra beteende. Hon gjorde sig enligt advokaten osams med arbetskamrater. Hon började ta lån och folk i hennes närhet uppfattade det som oansvariga lån.

Under våren skulle hon hem till Kenya och träffa sin familj.

När hon inte fick ledigt från jobbet slutade hon.

Resan hem till Kenya blev inte som hon tänkt sig. Kvinnan blev osams med sin mamma och kunde inte bo kvar i föräldrahemmet.

– När hon kom hem till Sverige mådde hon inte bra, säger advokat Eva Möller.

"Enda utvägen"

Väl hemma började den ekonomiska situationen bli ohållbar.

Kvinnan hade inte a-kassa och skickade aldrig in de blanketter om ekonomiskt bistånd som hon beställt från socialen.

Istället tog hon fler lån och började isolera sig själv och barnen allt mer. Hon kunde inte betala hyran, telefonen stängdes av och hon avskärmade sig från sina vänner.

– Jag hade ont i huvudet, kunde inte göra någonting. Jag kände mig alltid trött, säger kvinnan.

En vecka innan morden började hon fundera på att ta sitt och barnens liv.

– Jag tänkte att himlen var en bättre plats än jorden. Jag var så deprimerad. Det var den enda utvägen jag såg.

Den yngsta sonens pappa berättade under rättegången hur hårt han tagit sonens död.

– Det är tomt och tungt. Jag har lite svårt att greppa och förstå det här.

Rättegången fortsätter i dag.