Tidöpartierna har rätt om Netflix-skatten
Den luktar mindervärdeskomplex och straffskatt på popularitet
Publicerad 2024-06-07
TV-KRÖNIKA Ska de stora amerikanska streamingtjänsterna ta notan för svensk films misslyckande?
Jag är skeptisk. Och har frågor.
Frågan om en svensk ”Netflix-skatt” har varit uppe till diskussion förut, och nu är den det igen, efter att Filminstitutets vd Anna Croneman tog upp saken i en radiointervju.
Hon pratade om skatten som ett medel för att finansiera svensk film, som det ju går dokumenterat jättedåligt för. Men om den blir verklighet lär den även, som i andra EU-länder där den redan är implementerad, användas för att finansiera inhemska tv-serier.
Skatten benämns också som en ”audiovisuell avgift”, en ”kulturavgift” eller en ”strömningsskatt”, och Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill se en utredning.
Men än så länge säger samtliga Tidöpartier nej.
Och det gör de rätt i.
För medan man spontant kan tycka att det inte är några konstigheter att bolag, även digitala, ska bidra med något där de bedriver verksamhet och gör vinst, är det något med formuleringarna kring den här skatten som luktar både europeiskt mindervärdeskomplex, protektionism och straffskatt – på överlägsen popularitet och en helt enkelt lite för bra affärsidé.
Ska inte 70-talet ringa snart, för att be om att få tillbaka sin skräck för allt som är kommersiellt gångbart?
Och jag har fler frågor. Som till exempel:
Går det ens att öronmärka skattepengar på det här sättet i Sverige? Är inte det bara snack?
Finns det inte en uppenbar risk för att streamingtjänsterna, som just nu verkligen inte upplever någon guldålder utan håller på att slå knut på sig själva för att öka sina vinster, kompenserar för detta genom att helt enkelt låta oss kunder betala ännu mer?
Är det verkligen smart att göra svensk tv- och filmproduktion beroende av skatter från amerikanska bolag, som kan säga ajöken när som helst?
Och är det över huvud taget rimligt att utmåla de stora streamingtjänsterna som ett hot mot den svenska kulturen, när de flesta av dem, inte minst Netflix, i själva verket producerar både tv-serier och filmer på svenska, skapar jobb i branschen och dessutom sprider svenskt innehåll – både sitt eget och andras – till en publik som svenska biografer och tv-bolag bara kan drömma om?
Som serien ”En helt vanlig familj”, som sågs av 28 miljoner förra året.
Och katastroffilmen ”Avgrunden”, som efter att ha visats på bio lades ut på Netflix och sågs av 29 miljoner – på två veckor.
Visst, strömningsrevolutionen har ändrat spelreglerna helt för alla inblandade, från biografägare och filmstudior till manusförfattare och tv-bolag, och olika typer av skatter och åtgärder diskuteras överallt, även på jättarnas hemmaplan. Vilket är rimligt.
Man fattar att det svider mycket, för många.
Men att folk i dag hellre streamar från soffan än går på bio är knappast ett beteende som kommer att kunna skattas bort. Och framför allt är det inte Netflix, Apples och Amazons fel att det görs för få svenska filmer som gemene man faktiskt vill se.
Då bär snarare de politiska och ideologiska pekpinnar som har fått trumfa både konstnärlig frihet och underhållningsvärde en del av skulden.
Och det är inte streamingtjänsternas ansvar att stå för notan.
FJELLBORGS FAVORITER
Biografiska dramer om designers är just nu på modet, och här kommer ett till. Här spelar Daniel Brühl den tyska designern Karl Lagerfeld, som på 70-talet jobbar sig upp i den parisiska modevärlden. Tjusigt, snobbigt och kul, på Disney+.
Geek girl
Emily Carey från ”House of the dragon” spelar en nördig, bortkommen tjej som blir en otippad, motvillig modell i Netflix nya ungdomsserie baserad på Holly Smales böcker. Småfånigt och lite standardartat, men helt klart charmigt ändå.
The tattooist of Auschwitz
Heather Morris bok om en judisk man som fann sitt livs kärlek under sin tid som fånge i Auschwitz har blivit en serie som går en svår och inte alltid helt lyckad balansgång mellan grotesk ondska och kärlekshistoria. Men den lär i alla fall inte lämna dig oberörd. På Skyshowtime.