”Donkey Kong” reducerar dig till tårar

Donkey Kong country: Tropical freeze är så svårt att det bitvis är osjysst

helskärm

PLATTFORM Retro Studios tar inga fångar.

”Donkey Kong country: Tropical freeze” är, likt sin föregångare, ett av de mest hänsynslösa plattformsspel jag spelat. Det kräver att du vänder andra kinden till trots att du just fått en spikklubba i ansiktet. Har du inte ett tålamod av ghandiska proportioner kommer ”Tropical freeze” att förvandla dig till ett skakande och snörvlande bylte.

Osjyssta spelmoment

Det här är uppenbarligen en principsak för de amerikanska utvecklarna. Jag är säker på att de redan nu kan räkna hem ett julkort från ”Dark souls”-studion From Software.

Själv nöjer jag mig med att försiktigt höja min värkande Nintendotumme. Jag älskar svåra spel, men i det här fallet förlitar sig speldesignen lite väl mycket på osjyssta trial & error-moment. Att till exempel slungas in i en gigantisk snöboll som rasar nerför ett berg utan att få veta att det faktiskt går att hoppa med bollen är bara frustrerande.

Studsmattor i gelé

”Tropical freeze” kryllar av liknande ta-den-här-bomben-och-tänk-snabbt-scenarion. Och det är en aning nedslående.

Speciellt med tanke på den mängden kärlek som Retro Studios faktiskt investerat i sitt spel. Donkey Kong får här tampas med gigantiska bläckfiskar, orkaner, en brinnande savann, otaliga gruvvagnslopp, studsmattor i gelé och nedfrusna plattformar i mängder. Det mer nedtonade plattformandet är väldigt, väldigt bra.

Co-op ett hafsverk

Det är dessutom oerhört snyggt – men framförallt har ”Tropical freeze” ett fantastiskt soundtrack. Retro Studios har parat ihop Rares gamle maestro David Wise (som gjorde musiken till ”Donkey Kong country”) med ”Metroid prime”-kompositören Kenji Yamamoto, och i gengäld blivit belönade med den bästa musiken i ett Nintendo-spel sedan ”Super Mario galaxy”.

Om ändå fler saker hållit samma nivå. Co-op-läget är ett hafsverk, och det är bisarrt att det fortfarande inte finns en ”retry”-knapp i pausmenyn. Bossarnas underhållningsfaktor pendlar ganska friskt – slutbossen är en av de mest utdragna och tråkiga enviger jag haft oäran att få vara med om.

Stoppblock för dopaminet

Givetvis finns här en hel drös magiska ögonblick för plattformsfantasten, men den bittra kampen mot trial & error-designen innebär också många stoppblock för dopaminet när det väl pumpas ut.

Kompromisslöshet är inte alltid en bra egenskap. Retro Studios hade vunnit mer gehör för sitt stundtals skrikroliga plattformsspel om de öppnat upp sin knutna näve och erbjudit en hjälpande hand istället.

Om de bara haft modet att rubba på sina principer.