Skoningslös nostalgitripp
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-12-03
Nya Donkey Kong country är snyggast till Wii – och svårast
PLATTFORM Retro Studios har en mission.
De har gjort precis som Nintendo har bett dem att göra. De har återskapat ”Donkey Kong country” i all sin prakt, lagt fokus på nostalgikänslor genom att återanvända musikstycken och miljödesign, och dessutom passat på att göra det rent tekniskt snyggaste Wii-spelet någonsin.
Samtidigt har de använt sig av all den kuriösa kreativitet som växer som vildhavre i Nintendos korridorer för att skapa fantastiska scener och makalöst snurriga situationer. I ”Donkey Kong country returns” måste man akta sig för tsunami-höga vågor på stranden, trotsa krackelerande berg och dal-banor och rida eldsprutande kruttunnor samtidigt som man jagas av gigantiska fladdermöss.
Förvänta dig det oförväntade
Det är inget som förvånar den som spelat ”Super Mario galaxy”-spelen; man förväntar sig det oväntade, det spektakulära, det kittlande, det sinnesutvidgande.
”Donkey Kong country returns” är allt det och förtjänar att hyllas reservationslöst.
Men Retro Studios är inte nöjda med det. De vill att Donkey Kongs återkomst ska betyda något också. Det är därför de har gjort det tveklöst svåraste, rentav elakaste, spel Nintendo gett ut sedan Super Nintendo-tiden.
Tempot är på vissa banor helt skoningslöst. Tas inte sekundsnabba beslut rasar extraliv-mätaren i botten likt kvicksilvret i termometern den senaste veckan. Det är ett konstant bombardemang från sjörövarskepp och hjälmbärande mullvadar, plattformar faller sönder till höger och vänster, hela landskap smälter bort i lava.
Ingen pardon
Tjugo liv på en bana. Trettio på nästa. Det bara eskalerar. Det kan till viss del förklaras med att man måste utföra vissa rörelser genom att skaka på Wiimoten – vilket handikappar Donkey Kongs rullattack – men förklaringen är betydligt enklare än så:
”Donkey Kong country returns” är ett statement. Eller kanske snarare en misstroendeförklaring.
”Så här kan tv-spel också vara” tycks Retro Studios säga, delvis till oss, men främst till sin egen utgivare.
”Minns ni?”
Jonas Högberg