Mest för fansen
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-14
Metroid prime trilogy
Samus Aran har alltid gått sin egen väg. När andra spelhjältinnor slitsat kjolarna och fluffat upp dekolletaget så har hon obevekligt plöjt vidare som en Susan Sontag med strålkanon.
Med debuten ”Metroid” (1986) bröt hon inte bara mark genom att vara en av de första hjältinnorna i spelhistorien – hon gjorde det dessutom med en titel som blev föregångare för ett helt nätverk av genrer. Framförallt så bar det på arvsmassan till det som skulle blomma ut i överlevnadsskräck. En klaustrofobisk atmosfär letade sig ut från Zebes labyrinter, ackompanjerad av ett suggestivt soundtrack och det ödsliga pipandet när energin var på upphällningen.
När ”Metroid prime” laddade om serien på Gamecube 17 år senare så var det just cellskräcken som togs tillvara på. Visst, miljöerna var mer varierade – från lava till snö – men eftersom allt skildrades genom Arans visir var det som att spela instängd i en plåtsarkofag. Och till och med Nintendos ökänt förändringsfientliga publik köpte perspektivbytet: bara i USA sålde spelet över en miljon ex.
Uppföljarna ”Echoes” och ”Corruption” hyllades lika förbehållslöst och det senare använde sig av Wiis rörelsekänsliga kontroller, något som applicerats på alla tre spel i den här samlingen. Men eftersom de två första spelen redan är bakåtkompatibla till Wii så känns boxen allt annat än exklusiv – särskilt som den dessutom visar sig vara helt tom på extramaterial.
”Trilogy” är därför mest för hardcorefansen som vill ha allt samlat.
Eller kanske för deras raka motsats: de som aldrig fått vara en kvinna fångad i en stridscyborgs kropp.