Roligt – tills man genomskådar det

Hajpade Jazzpunk lyckas inte underhålla på samma nivå som konkurrenterna

KOMEDI Luis Hernandez räds inte de stora orden när han ska förklara poängen med ”Jazzpunk”.

”Portal berättar ett skämt för dig, men det låter dig inte utföra det”, förklarar han för spelsajten Kill Screen. Han syftar på det ”Portal 2” som blivit universellt hyllat för sin humor – mycket tack vare den brittiska komikern Stephen Merchants neurotiska robotkaraktär Wheatley. ”Det där fungerar första gången”, fortsätter Hernandez, ”men om du spelar genom det en andra gång kan du redan alla punchlines. Det gör ingenting nytt. Det är bara en lång monolog.”

Klumpiga klippdockor

”Jazzpunk” vill inte vara ”Portal 2”. Det vill inte berätta ett skämt för dig. Det vill att du ska vara en del av ett istället. Istället för att stå bredvid och bli underhållen axlar du rollen som komikern själv.

Det är en fin ambition som, tyvärr, inte alltid är närvarande i resultatet.

Spelet utspelar sig i en värld som ser ut ungefär som en ”Sam & Max”-tolkning av en spionthriller från det kalla kriget. Sextiotalsestetik och James Bond-manicker blandas med slapstickskämt och absurda uppdrag. Alla karaktärer är porträtterade som klumpiga klippdockor utan vare sig händer eller fötter.

Kan inte låta bli att skratta

Första gången jag möter chefen för den kallakrigsunderrättelsetjänst som jag tydligen arbetar för ber han mig att sätta mig ner. När jag går fram till stolen framför hans skrivbord ligger där en extremt synligt placerad pruttkudde. ”Sätt dig på pruttkudden” står det ovanför i enorm vit text. Jag sätter mig ner. Kudden pruttar. Chefen låtsas som om ingenting hänt och fortsätter prata om uppdraget som går ut på att infiltrera en rysk ambassad. Det är så jävla barnsligt att jag inte kan låta bli att skratta.

Och i den stilen fortsätter det. Var och en av platserna vi får besöka är fulla av märkliga motiv och ännu märkligare saker att göra. Som ett sidouppdrag som går ut på att hämnas på duvor med en apparat som ger elektromagnetiska stötar. Eller en biograf där man kan röka cigarr och kasta popcorn på förskräckta cineaster samtidigt som en reklam för Swing wing – världens överlägset dummaste leksak – visas gång på gång på duken.

Från roligt till irriterande

Till en början är allt det här väldigt roligt. Spelet tar inte sig självt på allvar och vill inte att vi ska göra det heller. Det är som en nöjespark full av absurd humor. Jag är väldigt svag för spionestetiken med gamla enorma datorer som drivs med elektronrör och pryds av stora snurrande bandspelare, och det jazziga soundtracket som ständigt är närvarande ramar in tonfallet i komedin. Men man finner också snabbt att man börjar bli ganska mätt på allt det här. Vart man än vänder sig har skaparna lyckats klämma in en referens till en film eller ett spel, ofta i ett helknasigt sammanhang. Och som all referenshumor blir det ganska kvickt uttömmande. Vad som är roligt vid en första anblick blir irriterande istället. Och bit för bit börjar du så småningom se spelet för vad det egentligen är.

Som ”Portal 2” – utan briljansen

Och vad det är, det är komedi utan tajming. Det är en mängd skämt staplade ovanpå varandra som ganska fort förlorar sin charm när allting måste vara absurt och over the top. Miljöerna reduceras till en mängd objekt som du går omkring och klickar på ett efter ett för att få höra ett skämt eller aktivera en animation. Och i det avseendet är ”Jazzpunk” ungefär som det ”Portal 2” det inte vill känna någon släktskap till. Skillnaden är att ”Portal 2” var briljant på vad det försökte göra.

Bra humor handlar om kontroll för att kunna producera en komisk effekt. ”Jazzpunk” påstår att det vill ge mig kontrollen, men allt det gör är att låta mig bestämma i vilken ordning jag vill interagera med objekten och uppdragen som det har strösslat banorna med. Jag går runt och ler snett åt alla absurditeter i en timme. Till sist struntar jag helt i att utforska omgivningarna. Hade det inte varit för att spelet bara är tre timmar långt skulle jag hunnit tröttna och stänga av.

Komisk konkurrens

”Jazzpunk” är väldigt underhållande när det fungerar, men det gör det bara i korta doser. Kanske har det bara otur att det släpps så kort efter spel som ”The Stanley parable”, ”Broken age” och ”Octodad”, men det är ändå startfältet det måste tävla mot. De där spelen har allihop sin egen, unika humor som är intimt förknippad med dem på ett rent interaktivt plan.

”Jazzpunk” å sin sida har ett ton referenser till roliga saker som någon annan har gjort, och det är helt enkelt inte tillräckligt i längden. Det är besatt av tanken att låta mig vara i centrum för skämten, men allt som finns är en mängd punchlines utan någon buildup. Jag känner mig som en andraklassens komiker.

Och jag önskar att jag hade en lång, välskriven monolog att bjuda på istället.

Carl-Johan Johansson