”Octodad” har glömt sitt ursprung

Från lovande teknikdemo – till färdigt spel fullt av onödiga moment

FYSIKPUSSEL Guldfiskar kan också göra spel.

Någon annan slutsats går inte att dra efter att ha sett indiegänget Young Horses badda sitt briljanta fysikexperiment ”Octodad” i Kickstarter-dollars, redan under rekondens första timma glömma vad som gjorde det så bra och därefter sprutlackera sin skapelse med onödiga spelmoment.

River halva bröllopet

De första banorna i nyutgåvan ”Dadliest catch” uppvisar visserligen samma sorts lyteskomiska geni som den gamla teknikdemon. När bläckfiskfarsan Octodad smyger på sig en kostym för att smälta in i förortsidyllen som målas upp är resultatet inledningsvis så upplyftande att det får vätgas att framstå som tungt.

Den ryggradslösa kontrollen bjussar på några stora små ögonblick när jag på svajiga tentakler går fram till altaret för att säga ja till min mänskliga fru – och på vägen river ner halva bröllopet. Lika svårt att hålla mig för skratt har jag när den lealöse Zoidberg-gestalten ska koka kaffe och pudrar väggarna med flera kilo mörkrostat innan han lyckas få ner en enda tesked i sin kopp.

Som att inte kunna klia sig

Men sedan kommer de klassiska spelutmaningarna och drar ner alltsammans till botten av Marianergraven. Jag tvingas utstå svåra stealth-sektioner som på grund av det hejdlösa kontrollschemat känns lika frustrerande som att försöka klia sig på ett ställe man inte riktigt kommer åt. Jag tvingas tampas med små ”roliga” minispel. Jag tvingas se hur Young Horses, likt inverterade alkemister, förvandlar förlagans små komiska ädelstenar till helt vanlig skit.

Det är så oinspirerat att jag inte ens vet om det är värt att lägga på minnet att ”Octodad” föddes som ett roligt experiment.

Jag kommer ju ändå aldrig glömma att det dog som ett tråkigt spel.

Jakob Svärd