Oväsen man vill ha mer av

Det är svårt att engagera sig i rockmusik en mörk dag som denna.

Men när VV och Hotel i årets mest hypade rockduo The Kills går på scenen är all oro som bortblåst.

Med var sin gitarr och ett förinspelat trumkomp lyckas de frammana ett oväsen som inte ens möjliggör de enklaste tankar. Det är den där sortens oväsen som man, trots att det svider i öronen, bara vill ha mer av. Ett oväsen som naglar fast en i golvet och gör en både mållös och andlös.

Gör en mörkrädd

Ibland är stämningen nästan obehagligt intensivt. VV (som även går under namnet Alison) har en sångstil som innefattar ungefär lika delar viskningar och avgrundsskrik.

Hon kastar sitt hår, rycker och sliter i mikrofonen, dansar som en shamankvinna i trance. Allt medan Hotel frammanar såna avgrundsliknande bluesmattor att man nästan blir mörkrädd.

Under den knappa timme de avverkar de flesta av låtarna på debutplattan "Keep on your mean side" står jag och försöker komma på ett ord som kan beskriva The Kills musik.

Musiken går rakt ut

Ratar platta och intetsägande ord som äkta, avskalad och ursprunglig. Visserligen stämmer de in, men de räcker inte riktigt till för att förmedla det som VV och Hotel lyckas krama ut ur sina enkla sånger. Det här är musik som inte passerar vare sig hjärnan eller hjärtat, den går bara rakt ut.

Det finns en samling nerver långt bak i nacken som kallas reptilhjärnan. Det är den delen som styr våra enklaste, mest uråldriga impulser och reflexer.

The Kills musik kommer direkt därifrån.

The Kills

Cecilia Lundblad