Fullkomligt förtjusande, Cult of Luna
Publicerad 2013-03-01
Umeåbandet bjuder på svettig inre resa
Lite elementär postmetalmatematik: 8–1 = 4 självklara plus.
Svårare än så behöver det inte vara.
Inom den expressionistiska idévärlden finns en önskan att förmedla känslor genom förvrängning av form och färg.
En kategoriskt oppositionell hållning till det formella, där subtiliteter är lika primära som det enkelt uppfattade.
Det är ett kreativt förhållningssätt som det Umeågrundade kollektivet, i aktuell sättning decimerat till en septett sedan det skilts från sångaren Klas Rydberg, tar på största allvar.
Glåmig framtid
I och med senaste fullängdaren ”Vertikal” har den gjort upp med föregångarnas mer jordiga landsbygdssound och flyttat musiken in i en totalitärt glåmig framtid där slagverken hamrar fram maskinella rytmer som hade kunnat ses som industriella om de inte hade varit så avsiktligt organiska. Och där Johannes Perssons och Fredrik Kihlbergs vokala bidrag snarare är garnityr än bärande uttryck.
Med detta som repertoargrund – hela sju av kvällens tio stycken är hämtade från just nämnda album – är det fullständigt rimligt att Cult of Luna satsar hårt på att vara det andra band inte är. För en genrenovis kan medlemmarnas manér därför uppfattas som vresigt och själva motsatsen till inbjudande.
De vänder snarare gesterna inåt än skjuter ut dem över publiken, söker noll kommunikation med ett Debaser Medis där den obefintliga ventilationen skänker ytterligare svettigt dramaturgisk effekt och önskas fördjupande mellansnack – glöm det.
Realitet i morgon
I stället handlar det om en 90 minuters lång inre resa. Där det görs avstickare till både ”Finland” och ”Owlwood”, men där såväl upprinnelse som slutpunkt återfinns i en fiktiv stad som tycks dystopisk i dag men som troligtvis är realitet
i morgon.
Det är en till synes komplicerad känsloekvation som multiplicerar det bombastiska med pi och som ger ett fullkomligt förtjusande resultat.
Och svårare än så behöver det faktiskt inte vara.