Skruvat – och sylvasst

Mattias Kling

Så bra var Devin Townsend!

helskärm

Konceptuellt och presentationsmässigt sticks det värre än en ­härva av knappnålar.

Precis så som det blir då precis allt är möjligt och tillåtet. När ­valstakter tar rygg på industriell metal, ambient progrock och Broadwaybombasm. Eller då all denna explosiva brokighet grundas i en förvissning om rimlig­heten att göra konceptalbum grundade på utomjordingar som är villiga att gå i krig över en ­taskig kopp kaffe eller vad som händer när tillvarons absoluta hemlighet presenteras i form av – en ost­burgare.

Med andra ord: I kväll befinner du dig inte i Metalville som du i vanliga fall känner det.

Dansande apor

Det presenterade är snarare en konsekvens av en uttrycks­tombola där det är lika naturligt att lotta fram ett publikt jazz­viftande med händerna som att brista ut i ett livligt ”doowapideewapideewapideedoo”. Och att därtill iscensätta upplevelsen med dansande apor, Meshuggah-refererande dockor och två flankerande borstskägg till med­musikanter på bas- och gitarr­position.

Fängslande färd

Det erbjuds med andra ord en upplevelse som väjer för det ­normala och invanda. Där Devin Townsends excentriska, och rakt igenom spräckliga, karriär tar ett utsålt Nalen på en färd som är ­lika urskruvat kortsluten som den är fängslande.

På sitt sätt är den sylvass. ­Humoristisk och uppsluppen, på ett sätt som står i bjärt kontrast till den inövade musikerperfektionen.

Precis så som det kan bli, då allt är tillåtet.