Aftonbladet.se på plats på Stadion

På programmet: Iron Maiden - läs om konserten låt för låt

Maiden! Maiden! Maiden!

Runt 30 000 metalheads samlas i kväll på stadion i Stockholm för att se Iron Maiden – hårdrocksvärldens storheter nummer ett.

Aftonbladet.se fanns på plats för att ge en stämningsbild och lotsa genom den – underbara – låtlistan.

22.53 Hur många plus? Tja... Hur många finns det? Glöm inte att köpa Aftonbladet i morgon för se vad recensenterna skriver!

22.47 Ja, vilken underbar kväll. Stämgitarrerna i slutet är magiska. Och bandet trivs verkligen. Man ser det på deras leenden, deras ögon. Det här älskar de. Och de kommer att älska att få spela i Göteborg igen. De längtar dit. Och ni som sitter på plåtar till den spelningen är nog kanske bland Sveriges lyckligaste människor om ni frågar mig. Den här konserten är slut. Monty Pythons ”Always look on the bright side of life” tonar ut i högtalarna. Och det är lite trösterikt, mitt i sorgen över att allt underbart måste ha ett slut. Så, over and out för den här gången. Up the Irons! See you at Ullevi!

22.40 Hallowed Be Thy Name. En av mina personliga favoriter... Texten handlar om en man, som sitter fängslad i väntan på att bli avrättad. ”At five o'clock they'll take me to the gallows pole. The sands for me are running low.” Och sedan följer Dickinsons mäktigaste ton. Ever.

22.36 The Clairvoyant. ”Theres a time to live and a time to die, when its time to meet the maker. Theres a time to live but isnt it strange, that as soon as youre born youre dying”. Den refrängen svänger.

22.31 Moonchild. Öppningsspåret på konceptalbumet ”Seventh Son...”. ”The Prophet” dyker upp på ytterligare en ny backdrop. Scenen badar i blått ljus. Dave Murray och Adrian Smith rockar järnet. Riktigt sköna solon i det här numret.

22.24 Det tog tre minuter, nu är de tillbaka igen.

– Jag sa ju att det skulle hinna bli mörkt innan vi slutade, skriker Dickinson.

– Gothenburg, säger han sedan.

Publiken buar.

– Ni måste bygge ett större jä-la stadium här så vi slipper ”the Gothenburg-problem”, säger han med ett illgrin.

Och så kommer det, löftet:

– Nästa gång vi ses blir det efter att vi släppt ett helt nytt studioalbum.

Jubel. Juuuuubel.

22.21 Slut på huvudsetet. Men äh, det är bara en fråga om hur många extranummer det ska bli.

22.16 Iron Maiden. Titelspåret och en låt som formade bandets framtid i smutsiga East end i slutet av sjuttiotalet. Den tydliga punkinfluensen finns där. Men det märkliga riffet är pure metal, signerat Steve Harris. Sicken kille. And here comes Eddie!

22.15 Det finns tillfällen som man aldrig, aldrig, aldrig vill ska ta slut. Det här är ett. Det är med en viljeansträngning jag får tvinga mig att sitta ner och inte kasta datorn i luften. Mitt hjärta blöder med alla stackars fans som inte får vara här i kväll. Men det kommer nya chanser, var så säker.

22.09 Nu: Iron Maidens bästa låt genom tiderna, enligt aftonbladet.se:s läsare. Fear of the Dark. Allsång igen. Publiken sjunger med i melodin som Janick Gers spelar i introt. Kommer mer av den varan innan den här låten är slut. Dickinson sjunger ”Fear of the Dark, Fear of the Dark, Sweden:”

Publiken: FEAR OF THE DARK!

22.05 Och det glömde vi fort, ja. Run to The Hills, minsann! Ja, de visste att spara godbiten till lite senare i showen här i Sverige. Det här är en låt som till och med morsan skulle kunna sjunga med i, om jag uttryckt mig klart nog? Gåshuden är total när publiken överröstar zilljoner watt från scenen och Bruce har ett sådant guldgrin i ansiktet!

22.04 Kvällens första mja. Heaven Can Wait, alltså. Lite stökigt ljud i slutet. Men det glömmer vi nu. Jag är ingen recensent, heller.

21.57 Heaven Can Wait. Ett spår från ”Somewhere in Time”. För övrigt den första plattan där Iron Maiden använde synthar. Sågs inte med blida ögon på vissa håll i fans-skaran, då. Under fotbolls-kör-stycket kommer ett helt gäng med glada tjommar in på scenen och sjunger med. Vet inte säkert, men gissar att skaindinaviska Maidenfansklubben kan ha med saken att göra.

21.54 Kanske tarvar en liten förklaring, det där sista. Alltså, under Powerslave tar Bruce Dickinson alltid på sig en ansiktsmask med fjädrar och elände och han ser lite ut som en rovfågel i den. Inköpt på en sexleksaksbutik (!) i Los Angeles för många år sedan.

21.50 Nu kommer vissa att tycka att jag är mer än lovligt löjlig, men det sk---er jag i. Det här väcker känslor. Precis efter det mäktiga, lugna, suggestiva mittenstycket drog jag ur öronpropparna när låten körde igång igen. Jag fick samma rush som en travhäst på Valla. Och nästan en tår i ögat. På riktigt. Åh, herregud, här kommer Powerslave. Med hökmask och allt.

21.36 Så. Låten som jag har väntat i över tjugo år på att få höra live. Jag trodde aldrig det skulle hända, men nu dånar Rime of The Ancient Mariner ut över Stockholms Stadion och mina lyckliga öron. Vi hörs om tretton minuter, cirka.

21.32 Första avsteget från den förväntade låtordningen. En superhit från listettan Seventh Son of a Seventh Son som inleds med ett litet skämt från Dickinsons sida:

– Vet ni, Nicko (McBrain, trummis) spelade jazz från början. Men han fick sparken för han slog sönder sin virveltrumma jämt. Men nu ska vi spela jazz: A-one, a-two, a-one, two, three four: ”Can I play with Madness”.

Egen kommentar: gillar plattan, men kanske inte den bästa låten, enligt min mening.

21.27 The Number of The Beast. Elden sprutar på scenen. I ett hörn onstage sitter en ruggig kille som verkligen ser ut som besten själv. Dickinson är galen. Ögonen rullar i huvudena på publiken. Det här vill inte PTA se. Men alla andra.

21.23 Till slut tystnar publikhavet något och Dickinson passar på: – Ni, mina vänner är anledningen till att de senaste 24 åren inte har varit ”Wasted Years!”

21.20 – Hela världen håller på att bli svensk, säger Bruce Dickinson. Iron Maiden har aldrig varit så stora i så många länder som nu. Vi har alltid tänkt, kan vi bli störst i Sverige så kan vi bli det i resten av världen också, säger han och publiken bryter ut i ett öronbedövande jubel.

Dickinson kan inte mycket annat än luta sig tillbaka och bara njuta och lyssna, hänfört.

– Maiden, maiden, maiden, skriker publiken. Det är extas.

21.11 Revelations tonar ut. Och en ny backdrop med Eddie som The Trooper dras fram. Bruce står ovanför trumpodiet och viftar med Union Jack. Hittills måste jag ge Mattias Kling rätt som påstod tidigare att Bruce Dickinson anno 2008 låter bättre än -84, 85. Det finns mycket power i den store, lille mannen! Dickinson, alltså. Ja, Kling också.

21.07 ”Oh, god of earth and altar, bow down and hear our cry. Our earthly rulers falter, our people drift and die”. Det, mina vänner, är poesi. Och Larsson och Persson klappar med.

21.04 – Så här är vi, äntligen! Vi har väntat länge på att få komma hit igen, skriker Bruce. Vi har spelat i Twickenham i London, den största stadion i England någonsin, där vi bor. Men Sverige är vårt andra hem!!

Publiken jublar givetvis.

– Vi kommer att spela massor i kväll, vi har 25 års musik att ta oss igenom. Det finns människor här som inte ens var födda när vissa av låtarna skrevs.

Och så: Det lite bortglömda mästerverket från Piece of Mind: Revelations.

20.59 2 Minutes to Midnight. Låtordningen är den förväntade. Och där satt den för första gången i kväll: ”Scream for me Stockholm!”. Nu knottrar sig hela kroppen. Åh, söte Jesus. Ni skulle höra publiken i refrängen! Refrängen!

20.55 Aces High! Bruce är i storform, flänger ut på scenflyglarna och publiken blir tokig. Adrian Smith flyger genom sin del av solot.

20.51 På storbildsskärmarna visas bilder från tidigare under turnén, när bandet flög världen runt med sin egen Boeing 757 ”Ed force one”. Snart får vi höra Winstons rösta eka ut...

20.46 Gamla UFO-hiten ”Doctor, doctor” sätter fart på publiken. I alla fall den äldre delen. Tonåringarna förundras nog mest.

20.39 Vågen går runt Stadion. Publiken klappar och förväntningarna dallrar i luften, för att dra till en skön gammal floskel. Och nu... ja, då... ”Maiden, maiden, maiden”, ekar genom folkhavet.

20.37 ”Hade kunnat offra min vänstra hands lillfinger för att se Maiden live idag”, skriver Håkan. Jag förstår dig, min vän. Att sitta och läsa minut för minut är kanske en klen tröst i sammanhanget, men gör det ändå. Nu kör vi!

20.29 Kollegorna börjar trilla in på pressläktaren, om det till äventyrs intresserar. Martin Carlsson på konkurrentbladet har suttit och bloggat flitigt en lång stund och vår egen hårdrocksguru Mattias Kling satt och kämpade med uppkopplingen redan för en timme sedan. Och nu kom nöjets Joacim Persson och Markus Larsson inramlande också. Jag nickar artigt och hälsar men man ser i ögonen på dem att de inte har en aning om vem jag är. Brukar ju inte skriva om musik, direkt.

20.26 Marre har läst min krönika från tidigare i dag och har samma erfarenheter: ”Jag minns, precis som du, hur mycket man ville se dem under World Slavery Tour, 1984. Men man fick inte för föräldrarna. Jag misstänker att vi är i samma ålder - jag fyller 37 i år”.

Right on the money, Marre. Vi föddes ett par år för sent.

20.21 Det drar ihop sig minsann. Stämningen är på topp, ölen flödar, och solen skickar uppmuntrande strålar över innerplanen.Och vinden friskar i. Union Jack som hänger i det norra tornet fladdrar i vinden till allas glädje. Kan hända Bruce Dickinson klättrar upp och river ner den till The Trooper?

20.16 Påminner om att ni givetvis ska fortsätta att ösa in era Maidenminnen på maidenminnen@aftonbladet.se. Eller skriv direkt till mig om det känns bättre, adressen är robert.triches@aftonbladet.se.

20.05 De gjorde sitt jobb med beröm godkänt, Avenged Sevenfold. Nu kryllar scenen med roddare som arbetar febrilt med att iordningsställa scenen. Bakom svarta skynken skymtar den egyptiskt inspirerade dekoren. Fan, nu knottrar det sig på armarna igen. Ursäkta språket.

20.00 Run to the Hills från plattan Number of The Beast från 1982 är en av Maidens mest kända låtar, och den näst bästa genom tiderna, enligt aftonbladet.se:s läsare. En som inte håller med om det är Jons fröken från skolan. Han och hans polare tog med låten som ett bidrag på deras roliga timmen, berättar han, men fröken orkade bara lyssna i cirka 30 sekunder innan hon stängde av.”Sedan fick vi en liten lektion i vad djävulsmusik var för något, och det togs även upp på föräldramöten, har jag för mig”, skriver han. Ja, jisses. När Maiden turnerade med Number of The Beast i USA var det ett jäkla hallå om att de var satanister och allt möjligt. Och än i dag tvingas de dementera det ryktet i moralens väktarland i väster (Iron-i). Senast i en annars mycket sevärd dokumentär på CNN.

19.50 Jorå, de öser på, jänkarna. Men som alltid är det givetvis en otacksam uppgift att spela förband. Folk väntar ju bara på att få se det de kommit hit för - i detta fall rockens gudar m.m., osv. Well, tänkte passa på att berätta några sköna Maidenminnen som ni haft godheten att bjucka på. Som till exempel när Hampus Grönberg var ute och gick i Stockholm i söndags, klädd i finaste stassen och stöter på ingen mindre än Maidens gitarrist Janick Gers mitt på stan. Jojo, ett skönt minne minsann och en underbar bild. Bara att gratulera, Hampus.

19.36 Det är – fantastisk – stämning på Stadion här i kväll. Solen som nyss stekte och störde har gömt sig bakom tunna molnslöjor och kanske, kanske, blir ljusshowen inte helt bortkastad i alla fall. På innerplan börjar det bli rejält trångt och då är det ändå en timme kvar cirka tills Maiden går på.

19.26 Kvällens andra förband, Avenged Sevenfold, går på. Första förbandet var Lauren Harris, dotter till Iron Maidens basist och grundare Steve Harris. Jag är ju ingen expert, men det känns som en rejäl högoddsare att hon skulle fått giga som förband till Maiden utan det släktskapet. Får se vad amerikanerna kan åstadkomma.

19.22 Underbar låtlista som sagt. Eller vad säger ni om följande låtar? Observera att låtlistan är preliminär.

1. Intro – Churchill's Speech

2. Aces High

3. 2 Minutes To Midnight

4. Revelations

5. The Trooper

6. Wasted Years

7. The Number Of The Beast

8. Run To The Hills

9. Rime Of The Ancient Mariner

10. Powerslave

11. Heaven Can Wait

12. Can I Play With Madness

13. Fear Of The Dark

14. Iron Maiden

15. Moonchild

16. The Clairvoyant

17. Hallowed Be Thy Name

Inte så illa, va?

Basen i setlistan är identisk med Powerslaveturnén -84 -85, skillnaden i den här är att flera äldre nummer har fått ge plats för nyare låtar. Saknas gör exempelvis Wrathchild, 22 Acacia Avenue och Phantom of the Opera. Well, well. Man kan ju inte få allt. Istället får vi Fear of the Dark, Moonchild och Can I play with Madness. Inte så illa, som sagt.

Robert Triches