Alice Cooper kan sin skräck

Ungefär samma gamla hits och halshuggningar som vanligt.

Men Alice Cooper levererar fortfarande en gedigen Alice Cooper-show.

Han har verkligen haft sina ups and downs, Alice Cooper.

Upp, upp, upp i början av 70-talet, då han blev "skräckrockens gudfader" och lade vikiga grunder för både punk (fråga bara Johny Rotten) och hårdrock.

Ner i slutet av samma årtionde, då alkoholproblem tog överhanden och skivorna slutade sälja.

Sedan upp igen i mitten av 80-talet, med klatschig Bon Jovi-rock och spektakulära videor.

Numera är Alice Cooper en legendar av den sort som släpper skivor på mindre bolag och säljer måttliga mängder av dem men drar flera generationer av fans till konserthallarna.

Giljotinen hör till

De kommer för klassikerna och de får dem, även om det för de lite yngre är "Poison" och "He"s back" och för de äldre "Elected" och "Billion dollar babies".

Och de kommer för spektaklet. För att se huvudpersonen fäktas med en sjuksköterka (spelad av Coopers dotter Calico), spetsa en tvåhövdad baby på ett spjut och, förstås, bli giljotinerad samt ihopmonterad och återuppväckt som ett Frankensteins monster i vit höghatt och silverbyxor.

Klassiska gimmicks som kan kännas slitna men som finns där för att de är lika stora måsten i en Alice-show som "Welcome to my nightmare" eller "Scool"s out".

Och säga vad man vill, men Cooper gör det med inlevelse och utan att snåla.

Det är tajt, snygga effekter, ambitiöst scenbygge, habilt band och nåt som händer nästan hela tiden.

Tänk inte efter för mycket

Delar av låtmaterialet - inte minst den "modernare" riffrocken från senaste albumet "Dragontown" - hade vi klarat oss utmärkt utan. Men 70-talsnummer som "Under my wheels" och "No more Mr Nice Guy" är samtidigt några av rockhistoriens mest underskattade pärlor.

Sen ska man, i just det här fallet, inte tänka efter för mycket. Struntar man i det är Alice Cooper fortfarande riktigt god lördagsunderhållning.

Alice Cooper

Håkan Steen