Magnifikt - i en ynka halvtimme

De som betalade 1 200 har all rätt att vara besvikna

Det är ju knappt jag törs säga det högt.

Men tyvärr:

Neil Young är en besvikelse på Cirkus.

Det har förstås delvis med de högt uppskruvade förväntningarna att göra.

Vi var åtskilliga som började drömma om en av våra livs kvällar när vi fick nyheten om att den legendariske kanadensaren skulle uppträda solo på lilla Cirkus.

Äntligen, febrade vi, är det dags för aftonen då vi får höra alla Young-klassiker i riktigt intima, lyhörda versioner.

Tjenare.

Han börjar med en och en halv timme sångcykel av tio nyskrivna, outgivna låtar.

Klassiskt virke

Vilket i och för sig är väldigt tufft. Jag gillar artister som utmanar sin publik, som inte bara ger efter för fansens krav och förväntningar.

Några av de långa, episka berättelserna om det fiktiva samhället Greensdale är dessutom framkarvade ur klassiskt Neil Young-virke och träffar där de ska.

Paus, sen är det slut

Och så känns ju hela den sviten som en perfekt uppladdning inför den stegring som vi ju bara vet väntar efter paus.

Men fan vet vad som händer under den pausen.

57-åringen kommer ut, drar sex ynka låtar och sen är det slut.

Lång inklappning

Efter en evighetslång inklappning, utförd med ljusen tända och inspelad musik i högtalarna.

Därefter: Definitiv ridå.

Så oerhört snopet.

Man skulle helt snobbigt kunna fortsätta hävda principen om artistens rätt att skita i publikens krav och man skulle också kunna argumentera för att några av glimtarna vi trots allt välsignas med är magnifika (jag tänker då särskilt på den brutalt innerliga "After the goldrush" han framför ensam vid pianot), framförallt känns det faktiskt bara nonchalant att avbryta andra akten efter en sketen halvtimme.

Om jag själv betalat de svettiga 1 200 spänn det kostade att se den här rumphuggna konserten hade jag varit riktigt förbannad i dag.

Neil Young

Per Bjurman