Professorsrocken belönas

helskärm

GÖTEBORG. Plötsligt jublar folk, mitt i en låt. Bandet har gjort en musikalisk volt och landat rätt, trasslat ihop och rätat ut ett komplicerat melodinät. Belöningen är stående ovationer, beundran och applåder från en extremt uppmärksam publik.

Ett nästan-Yes

Man unnar dem ett sådant kärleksfullt, hängivet avslut på sin Europaturné, den som skett med så märklig nästan-Yes-sättning. Keyboardisten Rick Wakeman kunde inte följa med, men skickade i stället sin son Oliver. Frontmannen Jon Anderson kunde inte följa med, men ersattes av sångaren från ett hyllningsband, kanadensaren Benoît David.

Hans ambition är att förvalta mer än att förvandla. Det ger en trasig autenticitet, det känns som att se en skådespelare i en musikalroll, men han är tillräckligt begåvad för att det ska verka äkta om man blundar.

Professorsrock

I nästan två och en halv timme penslar engelsmännen ut sin sofistikerade, tekniska professorsrock, med förankring i sitt tidiga sjuttiotal. ”Astral traveller” är i sammanhanget uppiggande tung, basisten Chris Squire spexlufsar leende och gitarristen Steve Howe gör kufiska, irrationella solon som folk förr blev skickade till institution för.