Plågsamt långtåkigt

GÖTEBORG

Charlotte Nilsson sjunger med stor inlevelse och Claes Malmberg tänder publiken.

Annars är den här konsertversionen av den klassiska musikalen en nästan plågsamt långtråkig historia.

Betyget hade faktiskt bara blivit ett plus om det inte hade svängt hyfsat i de nummer där kören medverkar. Och om inte grundmaterialet hade hållit sådan hög klass.

Andrew Lloyd Webber var ett 21-årigt musikaliskt underbarn och textförfattaren Tim Rice var 25 när de revolutionerade musikalgenren med den här rockoperan, som blev mycket omstridd.

Dels för att de hade mage att berätta historien om Jesus Kristus sista dagar till rockmusik, till och med fläskiga hårdrocksgitarrer. Dels för att de tolkade Bibeln väldigt fritt, för att Jesus blev en pr-kåt superstjärna.

Soundet känns mossigt, men få musikaler har så starka melodier.

Liknar en repetition

Tyvärr är det en oinspirerad konsert. Sångarna uppträder på en byggnadsställning i stål som omgärdar symfoniorkestern. Ful ljussättning.

Några ser ut att ha scenkläder, andra sina vanliga paltor, vilket gör att det liknar en repetition inför en riktig musikaluppsättning. Bara Judas (Simon Bowman) tycks anstränga sig.

Och svenskarna, förstås. Det är inte för att jag är en Sverige-patriotisk gô gubbe jag hyllar dem. Det ligger i konceptet att gästartisterna har tacksamma roller – Maria Magdalena och kung Herodes – med de två bästa numren.

Komisk gestaltning

Charlotte Nilsson sjunger ”I don’t know how to love him” och några sånger till med känsla och inlevelse. Och Claes Malmberg lyfter föreställningen med sin komiska gestaltning av Herodes sång.

Jesus Christ Superstar

jan-olov andersson