Vackert för mänskliga rättigheter på Cirkus
Per Magnusson om Amnesty-galan ”Bring the noise”
När bandet Dina Ögon kompar den svenska artisteliten för att belysa mänskliga rättigheter blir resultatet lika brokigt som vackert.
På Cirkus får vi till och med den omöjliga försoningen mellan proggen och schlagern.
På 70- och 80-talet krokade rockstjärnor ständigt arm för en bättre värld – någonting som kulminerade i välgörenhetskonserten ”Live aid” och låten ”We are the world”.
Men plötsligt engagerar sig svenska artister mer än på nästan 40 år. I vintras artistuppropet mot Israels medverkan i Eurovision – i våras Palestinagalan och Sthlm Aid på mindre scener i Stockholm.
Amnesty-konserten ”Bring the noise” på Cirkus är ännu ett exempel. På varje stol finns en pamflett med FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Scenen är sparsmakad. Bara instrument och förstärkare. Pengarna bränns inte på konfetti och rekvisita. Allt vi får är rock och rättvisa. En biljett till kvällens evenemang motsvarar också ett medlemskap i Amnesty.
Konserten börjar med bilder på U2, Bruce Springsteen och Tracy Chapman. Artister som människorättsorganisationen har samarbetat med sedan 70-talet. Rock som vill rädda världen kan verka som någonting nostalgiskt – pixliga bilder på Bono i hockeyfrilla. Men i samma stund som de pixliga bilderna på Bono övergår i ett livs levande Dina Ögon, kvällens lyxiga husband, framstår den som någonting självklart. Konferenciererna Anna Charlotta Gunnarson och Felipe ”Fille” Leiva Wenger berättar att de vill väcka liv i den ”avsomnade traditionen” med hopp om en årlig repris.
På något sätt tar också kvällens uppställning den livräddande rocken framåt genom en synnerligen ödmjuk framtoning. Dina Ögon ger artisterna ett mjukt stråk av soul. De är lika följsamma bakom Erik Lundins tekniskt fulländade rap som Tityos och Hurulas nattsvarta relationsskildring ”Längesen”. Mötet mellan kvartettens fjäderlätta flow och Cherries silkeslena stämband är så klockrent att man längtar efter ett helt album.
Dina Ögon och Lena Philipsson i ”Dansa i neon” är den omöjliga försoningen mellan proggen och schlagern. Och vilken annan kväll får man egentligen uppleva Ane Brun i en Fleetwood Mac-esque ”Trust”, Annika Norlin i den sliriga novellen ”Full på dan” och Little Jinder i pophymnen ”Vita bergens klockor” inom loppet av 90 minuter?
Allra finast är José González. I ”Every age” och ”Heartbeats” behöver han inte ens kompbandet – han nöjer sig med trummisen Christopher Cantillo, sin underskattade röst och sitt fantastiska gitarrspel.
Brokigheten i artistskaran blir rörande eftersom alla är här för ett högre syfte. En gemenskap som vi inte är bortskämda med i dag. ”Inget reklamsamarbete kan väga tyngre än din själ”, som Elin Forghani uttrycker det när hon tar emot pris som ”årets noisemaker”.
Kvällen avslutas med att alla artisterna tillsammans med publiken sjunger en låt som skrevs 1950, och som fjorton år senare fick svensk text av Cornelis Vreeswijk. De framför den gungande, sida vid sida, med armarna om varandra.
”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär.”
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik