Hittar formen - då är det försent

helskärm

Det kan inte ha varit lätt att heta Paradise Lost i går. Inte nog med att gruppen fick se sig degraderad från rymliga Arenan till betydligt mindre Klubben, vid soundcheck brakade mixerbordet ihop och ett nytt fick fixas med kortast möjliga varsel.

Under sådana förutsättningar krävs det nästan en obotlig optimist för att inte påverkas menligt och är det något Halifax-kvintetten har gjort till sitt signum så är det då rakt inte stoj och glam.

Därför är det idel trumpna miner som dominerar scenen och även om Nick Holmes försöker skämta om allt ifrån stringtrosor till det svenska höstvädret är det svårt att tro honom, då det snarare låter som att han läser helgmålsbönen än försöker hetsa i gång en något avvaktande publik.

Vokala lustmord

Det är också frontmannens övriga insatser som hindrar bandets mörka tagning av gothrock att övertyga på samma sätt som senast de var i stan. Okej för att sångaren alltid haft limiterade röstresurser, men de vokala lustmord han utsätter bland andra "Mouth" och "Pray nightfall" för saknar faktiskt motstycke.

Förlorar slaget

Förvisso hittar Holmes formen i och med extranumren "Isolate", Bronski Beat-tolkningen "Smalltown boy" och självklara "Say just words" men vid det laget är slaget redan förlorat.

Paradise Lost

Mattias Kling