Lenas vackra sång begravs

Ph avnjuts bäst med ett sparsmakat komp

helskärm

För mycket synthar, för få gamla låtar.

Lena Philipsson gör det onödigt svårt för sig själv på årets turné genom att förneka sitt förflutna.

Dundrande synthar

Har alltid verkligen gillat både Orup och Lena Ph så något måste ju vara fel när jag inte alls går igång på deras två cd-skivor ihop. Felet heter Anders Hansson. Att låtskrivaren/producenten har velat dölja banala melodier och bristfällig sång med dundrande synthmattor när han jobbat med Army of Lovers och BWO är ju begripligt. Men här handlar det om rena begravningen av ljuvliga melodier och vacker sång.

En del låtar fungerar ändå, men tänk så mycket mer härligt naket och nervigt det blir när Lena sjunger fina balladen "Du kan få mej när du vill" med enbart sparsamt komp.

Blippar monotont

Och fan, vad det bluppar och blippar monotont om Lena Ph:s band den här kvällen. De första fyrtio minuterna lunkar det bara på lite lagom halvsaggigt. Folk är lite avvaktande. "Hon jobbar i affär" och "Det gör ont" får visserligen igång publiken, men väldigt många är i Lena Ph:s egen generation och de ser fortfarande lätt vilsna ut när Orup-låt efter Orup-låt avverkas.

Så kommer "Dansa i neon" och "Kärleken är evig" och det är som att förflyttas till en annan plats, för plötsligt tokdansar alla runtomkring mig och det blir mäktig allsång. Konserten lever. Kontakten mellan artist och publik är total.

Tänk vilka höjdarkonserter Lena Ph skulle få till, om hon inte gjorde det så onödigt svårt för sig själv genom att förneka sitt förflutna.

Lena Philipsson

Lenas plus

Jan-Olov Andersson