Insmickrande och lättsmält

Andrea Bocelli har ofta kallats ”den fjärde tenoren”.

Den blinde popoperasångaren från Toscana, Italien, har på sina håll räknats som en av arvtagarna till de stora, kommersiella jättarna Carreras, Domingo och Pavarotti. Karriären flög dessutom upp ur startblocken efter att Bocelli medverkade på just Pavarottis hit ”Miserere” från 1992.

De största framgångarna har han nått i det lukrativa gränslandet mellan pop och klassisk musik, bland annat genom sina duetter med Céline Dion och Eros Ramazotti.

För lagomintresserade

Den sidan av Bocellis artistskap får dock stanna kvar i logen under konserten på Globen. Repertoaren liknar snarare en lättsmält och insmickrande avsmakningsmeny för lagomintresserade där kända verk av exempelvis Bizet och Verdi dukas upp bredvid Puccini. Att ”O sole mio” dyker upp mot slutet känns därför alldeles logiskt.

Ingen tyngd

För att det ska fungera krävs något som sticker ut, som skär igenom det förutsägbara och ger alla örhängen en nypolerad tyngd, lyster och kraft.

Det sker alldeles för sällan, trots att The Czech National Symphony Orchestra spelar rutinerat under en välavvägd ledning av Marcello Rota och trots att violinisten Ruth Rogers och sopranen Maria Luigia Borsi skänker musiken liderliga taggar.

Andrea Bocelli skulle själv också tjäna på att låta sin röst ta ut vidare och framför allt vildare svängar.

Som det nu är blir konserten välsjungen och välspelad - men knappast spännande eller intressant.

Andrea Bocelli

Markus Larsson