Globen triggar igång Westlife

Okej, okej, okej.

Det går inte att avskriva Westlife ännu.

I mötet med den fantastiska publiken på Globen tänder de igen.

Skrev ju efter framträdandet i Köpenhamn tidigare i veckan att det känns som att även Westlife, precis som praktiskt taget alla kolleger i pojkbandsbranschen, börjar närma sig vägs ände.

För det har jag fått på truten i dussintals mail från ilskna tonårstjejer.

"Du har väl ingen aning om hur dom tänker, fula gubbjävel", har det hetat i de flesta av dem.

Nej, det har jag förstås inte..

Men i Danmark såg det ut som att de irländska ynglingarna (bry er inte om den idiot som blandat ihop geografin i tidigare recensioner...) förlorat gnistan och eftersom det råder lågkonjunktur i pojkbandens värld var det lätt att dra slutsatsen att det snart är tack och adjö.

En annan glöd

Efter konserten i Globen känner jag mig inte lika säker.

Showen må vara exakt densamma, men det är en annan närvaro i själva framträdandet. En annan glöd. En annan tändning.

Därför låter i grunden storartade sockervaddsballader som "I"m the fool again" och - framförallt - "Unbreakable" plötsligt så lysande som de ska låta.

Fansens förtjänst

Förmodligen är det de svenska fansen som triggar igång idolerna. De är betydligt bättre på att tjuta än sina danska bundsförvanter och piskar upp en stämning knappast ens Dalai lama kommer att föräras i samma lokal senare i sommar.

Så, okej, jag hade nog fel.

Westlife kommer säkert tillbaka.

Westlife

Per Bjurman