Arvika får kvinnliga stjärnor att tändas
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-07-17
ARVIKA. Om ett år står Arvikafestivalen med sitt sämsta program på länge.
Det ska de vara stolta över.
Det blir det bästa de någonsin har gjort.
För fem dagar sedan gav Arvikaledningen ett löfte. Nästa år ska hälften av artisterna vara kvinnor. Av årets uppträdanden görs 80 procent av män – för 18 år sedan var samma siffra 95 procent.
”Vilka hänger på?”, frågade de, men ingen konkurrent lär höja handen. Peace & Loves Ronny Mattsson gav den enkla förklaringen i tidningen ETC:
– Att göra någon form av 50/50-kvotering fungerar inte så bra i verkligheten.
Det är en krass, bedrövlig sanning. En jämställd festival får en affisch med färre stornamn.
Det är själva skälet till att det är ett viktigt, riktigt initiativ.
De kvinnliga stjärnorna är inte färre, men männen som bestämmer låter dem tändas mer sällan.
”Trist när politik går före musiken”, invänder en kommentator på festivalens hemsida, medan en annan undrar: ”Borde ni inte utgå från musiken när ni bokar band och inte vilket kön det är på den som gör den?”
Frågan förlängs av Ronny Mattsson:
– Hur skulle artister själva känna om de var inkvoterade för sitt kön och inte på grund av sin konst eller status i branschen?
Men musik är politik. All konst påverkar, allt som sägs och sjungs influerar. En festival är ett kreativt, expressivt forum där förstärkarna 80 procent av tiden sprider mansröster.
Hur kan det få fortgå? Tror någon, på riktigt, att det beror på könsbunden begåvning mer än på en maktstruktur? Vilka skäl finns annars till att inte vidta åtgärder?
Att bara två av tio musiker är kvinnor är ett symptom på ett systemfel. Att de som antas locka publik är män beror på att samma sorts män har lockat publik förut. Att de har lockat publik förut beror på att de har fått speltid av arrangörer. Först av små, sedan av större.
Ett värmländskt pr-utspel är inte lösningen. Det blir ingen revolution på gång av det. Men det är en markering: en liten, liten öppning för några få, små möjligheter.
För att fylla kvoten måste festivalen söka dolda talanger (och, helst, försöka övertyga scenskygga Stina Nordenstam-typer). Publiken exponeras för konstnärer de annars skulle ha missat. Och ovanligt många kvinnor får spela på en respekterad, etablerad, riksmediebevakad festivalscen.
Först på en liten, sedan på en större.