Lysande, Lundell

Han får det att svänga - i fyra timmar

KRISTINEHAMN.

Club Zebra har öppnat.

Räkna med högtryck.

Ulf Lundell är i dag en roligare festarrangör än de flesta - inklusive förebilden som höll hov på Globen för två veckor sedan.

helskärm

Innan ni kastar över datorerna och börja vräka invektiv över ledningarna ber jag er att läsa noga nu:

Jag påstår inte att Ulf Lundell är bättre än Springsteen. Det vore onekligen som att ranka påven högre än Gud.

Men just den här hösten iscensätter han, utifrån sina förutsättningar, en roligare, mer inspirerande scenshow än den jämnårige kamraten från New Jersey.

Bara en sån sak som uthålligheten. Bruce viker numer ner sig efter två och en halv timme. Lundell står rak i larmet under Club Zebra-scenens pampiga kristallkronor i fyra timmar. Drygt. Och lyckas i princip hålla showen levande kvällen igenom.

Det är mycket imponerande.

Skillnaden är att svensken får det nya materialet att fungera utmärkt också i live-tappning. Med något enstaka undantag låter sångerna från dubbeln "Club Zebra" - som helt dominerar föreställningen - alldeles utmärkta.

Det idag självlysande bandet har utvecklat en dynamik som får också de hårdaste snytingarna att svänga E Street Band-sexigt.

Ännu större intryck gör emellertid den elegans med vilken Lundell och hans mannar väver samman nytt och gammalt. Sällan hörda favoriter som "Hem till mina rötter igen", "Danielas hus", "Gruva" och "Ängel på isen" klingar inte bara med ny fräschör - det känns verkligen som att de sitter ihop med "Club Zebra"-bomberna.

Vansinnig hit-svit

Addera såna faktum som att Lundell själv är på lysande humör (när hörde vi senast en så rolig bandpresentation?), att extrasetet består av en enda vansinnigt euforisk hit-svit och att "Rialto" låter vackrare än nånsin så förstår ni att vi befinner oss väldigt nära högsta betyg.

Men vi spar det femte plustecknet tills vi blivit stammisar på den här förtjusande klubben - och fått höra ännu fler oväntade låtar.

Ulf Lundell

Per Bjurman