Musiken får stå i fokus hos Manowar

helskärm

Mycket hatar jag hos Manowar. En liten del älskar jag.

När fick den senast vara så här tydlig?

I tonåren såg jag ­ bara styrkorna hos Manowar. Deras ­distinkta, raka heavy metal, deras talang och engagemang, Eric Adams perfekta sång.

Nu ser jag bara ­bristerna. Stagnationen och sexismen. Grabbigheten, girig­heten. Inskränktheten.

Håller tyst

Ändå tvingar sig min inre 14-åring fram i kväll. Det beror på en show som fokuserar på musiken. Där de kör ­utan avbrott, komiskt högljutt, mot en fondvägg av filmdukar. Där ”Sign of the hammer”, ”Kill with power” och ”Black wind, fire and steel” görs bra. Där ­Joey DeMaio, framför allt, gör vad som är bäst för alla:

Han håller tyst.

Han står stilla och spelar bas.

Han håller inga tal, han skäller inte ut ­någon, han meddelar inga flickor att han ska ha brutalt sex med dem. Ingen kille dras upp för att jamma, och ingen tjej dras upp för att ­visa brösten. Han bara ­spelar. Med all sin enfald gömd. Parodiskt poserande? Bara lite i slutet.

Vanlig och hygglig

De ger sju låtar från 80-talet, två från 90-­talet, fem från 00-talet och fem från fjolårets ”The lord of steel”. Däremellan ­gitarrsolo, bassolo och trumsolo. Från och till kvittar det att trummisen Donnie Hamzik har sväng som E18. Från och till kan man glömma vilka texter, ideal och attityder som de sprider. Mest består de här två timmarna av en vanlig, hygglig metalkonsert. Det är ett framsteg.

Fotnot: Manowar spelar i Örebro i kväll och i Stockholm i morgon.

Betyg

Manowar

Konsert på Nöjesfabriken, Karlstad. Bäst: ”Kill with power”. Sämst: ”Hail, kill and die”. Rocktexternas Hindenburg.