Kärleksfull tjurrusning

Till slut dyker den upp.

Den där glädjen som musik ska byggas av.

Och det är självklart Moneybrother som plockar fram den.

Det är svårt att bli överraskad.

Jazzfestivalkvällen börjar svalna och äntligen kommer värmen. Den från scenen.

Men så har Moneybrother lika många hyllningar i garderoben som han har trånande, gråtande, skrikande hjärtan framför scenen - och det finns en anledning.

Det finns för resten massor av anledningar.

Anders Wendins tjurrusningar över scenen och hans hetsande över publikhavet. Hans vibrerande mellansnack och rösten som nästan brister.

Alla de där detaljerna som gör skillnaden mellan att lyssna på musik och se den.

Utan sin blåsbroder

Just i kväll, på sommarens enda spelning, är det mesta sig likt.

Utom på ett plan.

Anders Wendin spelar utan blåsbrodern Viktor Brobacke och att säga att det inte märks vore ett hån. Saxofonisten Gustav Bendt får ta mer plats och gör det bra. Men det låter annorlunda. Mycket, men mindre storslaget.

Kvällens överraskning är hyllningen till den avhoppade trombonisten.

Med en ny låt berättar Moneybrother om åren tillsammans och visar samtidigt upp sin mest uppenbara kärlek till

E Street Band. Samma pianohamrade melodier och oövervinnliga "Born to run"-stilistik.

Nervigt

Det är stort och känns ned till rötterna av nerverna.

Precis som musik ska göra.

Moneybrother

Joacim Persson